Moscato d'Asti

Moscato d‘Asti skiljer sig från det mousserande vinet Asti i att alkoholhalten är lägre, kolsyran är lägre, ambitionsnivån är högre och produktionen betydligt mindre. Den italienska vinlagen stipulerar minst 5,5% alkohol för Moscato d‘Asti med en potentiell alkoholhalt på 10%. Vid 5,5% avbryts alltså jäsningen och man bevarar därigenom maximalt med druvkaraktär och tillräckligt med restsocker för att vinet ska bli sött.

(Red: Uppgifterna om alkoholhalt kommer från Oxford Companion to Wine, men motsägs på flera håll, bl.a. italienska Wikipedia. Det ligger runt 5%, kan vi väl säga.)

Som vintyp kan Moscato d‘Asti vara ett alldeles förtjusande vin: aromatiskt, druvigt och samtidigt fjäderlätt, med en sötma som inte känns klibbig och en lätt mousse som inte känns påträngande. Så upplevde vi förra sommarens Prunotto, och när vi häromdagen prövade Franco Mondo Moscato d‘Asti 2008 från beställningssortimentet upplevde vi samma känsla av elegans. Det betraktas ofta som ett sommarvin, men vad kan vara mer uppiggande så här års? Vinet fungerar alldeles utmärkt på egen hand, en stund efter middagen.

Det vinet köper jag gärna igen, även om jag misstänker att den stundande sommaren börjar bli i senaste laget för en 2008 Moscato d‘Asti. I februari har det dykt upp en Moscato d‘Asti 2009 från producenten Viberti i Systembolagets ordinarie sortiment. Vi kalibrerar smaklökarna mot denna, och hoppas att det är sommarens nya favorit.

Nja, inte riktigt. Det här är lite för kladdigt och piggelinigt, och inte lika elegant som Franco Mondo. Båda vinerna har en ganska lång eftersmak i och med den kvardröjande sötman, men Viberti får en snarare att börja treva efter tandborsten. Med tvekan godkänt.

95707 Viberti Moscato d‘Asti 2009 (92:-) =
81188 Franco Mondo Moscato d‘Asti 2008 (107:-) +

PS. Det största problemet med Moscato d‘Asti är att korkarna är förbannat svåra att få upp! Champagnekork skulle inte fungera eftersom trycket är för lågt, men flaskan är ändå av lite tjockare glas med avsmalnande öppning. Så korken är bredare nertill! Min vinkyparkorkskruv brukar klara det mesta, men här är det på gränsen.

Nederburg Noble Late Harvest 2008/2009

Nederburg Noble Late Harvest har varit en favorit bland söta vitviner sedan vi provade 2007:an för ganska precis ett år sedan. När 2008:an kom inköptes en flaska som dracks och fick klart godkänt, men jag såg ingen anledning att bunkra upp - kvaliteten och stilen tycktes ganska oförändrad.

Nu har 2008 börjat ersättas av 2009. Färgen hos 2009:an såg misstänkt ljus ut i jämförelse med tidigare årgångar, så vi prövade en flaska för någon vecka sedan. Farhågorna besannades. 2009 har mindre utav simmig sötma, honung och syrliga citronkarameller, har mer mandelmassa och är mer åt det halvsöta hållet. Man kan misstänka mindre mogna druvor och mindre inslag av ädelröta i den här årgången.

Jag lyckades hitta ett Systembolag med ett antal 2008:or gömda bakom 2009:orna längst bak i facket. Färgskillnaden är så tydlig att den som plockade upp vinet inte borde ha missat det, men jag grävde tacksamt fram några av de sista 2008:orna. En ny 2008 testades igår, och den hade allt som förväntades. Intrycket kvarstår - Nederburg Noble Late Harvest 2009 är ett steg ner.

2741 Nederburg Noble Late Harvest 2008 (74:-/375 ml) ++
2741 Nederburg Noble Late Harvest 2009 (74:-/375 ml) =

Serrata Belguardo 2007 och Vedré 2006

Serrata Belguardo 2006 som har varit en klar favorit har kommit i ny årgång. Vi äter rostas med vitlökssmör och falska sniglar. Förutom toscanaren öppnar vi för ovanlighetens skull en spanjor, Vedré från Jumilla i södra Spanien.

Serrata Belguardo har en trevlig, rödfruktig doft med fatinslag. Smaken är medelfyllig, frisk och ganska stram. Ett mycket bra matvin. Det känns inte fullt så fylligt som förra årgången, och en ton av torkad frukt indikerar att vinet mognar lite snabbare än förut. Så jag är lite tveksam till lagringsdugligheten, men det är fortfarande mycket bra med fin syra och bra balans.

Vedré är gjort på 50% monastrell (=mourvèdre), 25% syrah och 25% tempranillo. Liksom Serrata Belguardo är det åt det blåröda hållet, men Vedré ser yngre och dessutom mörkare ut. Doften är större och mer öppen jämfört med toscanaren. Mer av mörk, lite syltig frukt, örter och tobak. Smaken brer på i fyllig, fruktig, lite överdådig stil. Ganska lång eftersmak med fat- och tobaksinslag. Doftmässigt är spanjoren mer intressant men smakmässigt lutar jag åt den lite stramare stilen hos Serrata Belguardo. Vedré ger mersmak, men frukten lirar lite för mycket solo och skulle kanske behöva lite mer ryggrad. Jag har svårt att kora en vinnare utan det handlar nog om tycke och smak. Men okej, jag skulle nog hellre köpa Serrata Belguardo igen.

22955 Serrata Belguardo 2007 (99:-) +
2126 Vedré 2006 (99:-) =

Tendral 2007

Systembolagets billigaste Prioratvin heter för närvarande Tendral och går löst på 115 kronor. Druvsorterna är grenache, mazuelo (carignan) och syrah. Vinet anfaller direkt ur glaset med en stor, bärfruktig doft. Där finns också russin samt ett övermått av kryddor, såpass mycket att vinet helt enkelt doftar glögg. Smaken är generös och svartvinbärsfruktig. Även om vinet är fylligt och ganska strävt så gör alkoholen och sötman att det blir syltvarning. I eftersmaken känns en rostad fatton och så slår kryddnejlikan till igen och gör det hela till kall glögg.

Tendral är inte ett dåligt vin och med sin fruksötma gör det sig ganska bra till gorgonzolan efter maten. Men i likhet med många grenachebaserade viner är det lite för syltigt och slappt och får mig att längta efter något stramare och kärvare.

2721 Tendral 2007 (115:-) =

Ventisquero Gran Reserva Carmenère 2006

Vi avnjuter lite oxfilérester med béarnaise till söndagsmiddag, och korkar upp en chilenare som följeslagare till maten. Jag har gillat de få carmenère-viner jag har smakat tidigare, men jag har sett att druvsorten har fått en del stryk av vissa vinrecensenter. Allt om Mat till exempel dissade carmenère i allmänhet rejält. Så jag har lite blandade förväntningar.

Ventisquero Gran Reserva Carmenère 2006 är tätt blårött i färgen och har en doft som domineras av svartvinbärssaft. Det finns annat också: hallon, fatkaraktär och en kolaton, men de svarta vinbären kommer man inte ifrån. Däremot hittar jag inte den gröna paprika som carmenère ofta beskylls för.

Smaken är precis så fruktig som doften antyder, med mer svarta vinbär och en lite bränd ton. Vinets struktur med mycket frukt och alkohol men inte nog med ryggrad (strävhet) för att hålla ihop det hela får mig att tänka på vissa endruvsviner på grenache, som ger samma saftliknande intryck. I likhet med dessa krävs antingen skicklig vinmakning eller uppblandning med andra druvsorter för att få fason på vinet. Slutintrycket är ett vin som inte smakar dåligt och som i mitt tycke inte förtjänar den här sågningen, men ett sådär-vin är det.

2405 Ventisquero Gran Reserva Carmenère 2006 (107:-) =

Montepulciano d'Abruzzo 2008

Till en pastarätt på fredagskvällen handlar jag vin med den uttryckliga avsikten att köpa italienskt rödtjut. Mjölmat som spaghetti är faktiskt ganska svårkombinerat i och med att det inte direkt tar fram det bästa hos vin. Enligt boken Vinkurs för vinprovare (1990) av Spurrier/Dovaz är “mjölrätter (nudlar, ris, pasta och så vidare) oförmögna att förhöja ett vin trots deras relativa neutralitet, och passar bra till ett lätt rött bordsvin”. Även om jag tycker att boken generaliserar lite för mycket, är jag väl bekant med tillfällen då ett annars lovande vin har blivit rätt misslyckat i samband med pasta.

Montepulciano d'Abruzzo med varunummer 7126 kommer jag ihåg från då det lanserades under min tid på Bolaget för många år sedan. (Det hade för övrigt snyggare etikett då.) Det råder ingen brist på recensenter som med jämna mellanrum skriver upp vinet ifråga, så jag grabbar en flaska för 61 spänn.

Vinet är blårött och ser precis så ungt ut som det är. Doften är okej, lite fruktig, mörka bär utan någon större komplexitet. Smaken är okej men inte mer - ungt och lite bläckigt, lite svart vinbär, en kryddig ton och viss kärvhet. Det glider ner. Men man får vad man betalar för, och i mitt tycke är det man får inte så kul. Bäst prisvärde i det här prisläget får man nog av att köpa lådvin. Och eftersom jag sällan köper lådor gör jag nog bäst i att undvika den här prisklassen: ynka 20-30 kronor mer ger så enormt mycket intressantare viner.

7126 Montepuciano d'Abruzzo Bianchi 2008 (61:-) =

Uppsamlingsheat

Jag har varit rätt dålig på att uppdatera bloggen på sistone. Det beror inte på någon vit månad eller så, utan mest på att jag har stött på en räcka med rätt ointressanta viner.

Snabb sammanfattning av några urdruckna flaskor den gångna månaden:
Bra viner:
2005 Allesverloren Estate Fine Old Vintage (135:-) +
2007 Alain Brumont Vin de Pays des Côtes de Gascogne Gros Manseng-Sauvignon (79:-) +

Allesverloren är ett mycket prisvärt portvinsalternativ. Rekommenderas. Och Alain Brumonts vita vin från Sydfrankrike har aldrig gjort mig besviken.

Viner som inte lämnade några större intryck:
2007 Allesverloren Shiraz (99:-) =
2005 Albaruta (Cecchi) Montefalco Rosso (159:-) =
2005 Penfolds Shiraz Koonunga Hill (94:-) =

Allesverlorens röda Shiraz hade jag inga större förväntningar på, och det var också rätt lättglömt. Penfolds Shiraz tyckte jag bättre om sist jag provade det. Albaruta var ett okej vin men inget jag köper igen.

Besvikelser:
2004 Fontanafredda Barolo Serralunga d'Alba (221:-) -(=)
2007 Jean-Marc Brocard Chablis 1er Cru Beauroy (169:-) -
2007 Forster Winzerverein EG Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese (87:-) -

Jag tycker inte att Barolon levererade för det priset, och det gäller i än högre grad för Chablis-vinet. Deidesheimer Herrgottsacker slutligen minns jag som ett vin som var synnerligen pålitligt, och Forster Winzerverein fick priser en gång i tiden om jag inte minns fel. Vad har hänt?

Zenato Valpolicella Classico 2006

Vädret är varmare, maten är lättare och de borde vinerna också vara. Jag brukar vanligtvis gravitera mot tyngre viner, men nu är jag på jakt efter något som bättre passar årstiden, vilket innebär att jag rör mig på lite okänd mark.

Valpolicella hade en gång i tiden ett rykte om sig att vara ett lätt och syrligt vin, föga komplext utan något man sköljde ner pasta eller pizza med. Tiderna och vinerna har förändrats, men fortfarande lever föreställningen om Valpolicellavin=lätt kvar i mångas medvetande. Själv förväntar jag mig ett medelfylligt, fruktigt vin med körsbärsaromer som bör fungera bra till spaghetti och köttfärssås. Jag går och köper två olika Valpolicellaviner, och det blir Allegrini Valpolicella Superiore till pastan. Smakprovet före maten är lovande - vinet har en viss behaglig kärvhet, som är rätt så aptitretande. Men till pastan funkar det inte alls, det känns bara syrligt och snipigt. Systembolagets webbplats beskriver i skrivande stund årgång 2005:

Doft: Stor, kryddig doft med inslag av fat, romrussin, katrinplommon, körsbär och stjärnanis.
Smak: Kryddigt vin med inslag av fat, romrussin, katrinplommon, körsbär, vanilj, choklad och stjärnanis.

Om vinet hade varit så hade jag nog njutit av det på egen hand, men vinet (som släpptes i april) har redan bytt årgång och 2006:an är inget jag kommer att köpa igen.

Den andra flaskan Valpolicella är Zenato, som avnjuts några dagar senare till pancettalindad fläskfilé fylld med röd pesto. Det är en helt annan historia. Inget kärvt och snipigt här, utan ett fruktigt, generöst, lite kryddigt vin med fatinslag och bra balans. Gott till maten och gott utan mat, som det ska vara.

6010 Allegrini Valpolicella Superiore 2006 (99:-) =
12385 Zenato Valpolicella Classico 2006 (119:-) +

ABC

Vi serverar fläskfilé, brynt och efterstekt i ugn till 65° och grönsaker (lök, zucchini och aubergine) frästa i olivolja och rostade i ugn. Till detta trumpetsvampsås, couscous och harissa. Denna sammansmältning av olika matkulturer fungerar riktigt bra: svampen har en aning sötma som förstärks av den gräddiga såsen, vilket passar perfekt till fläskkött. Grönsakerna kompletterar fint. Harissan är ärligt talat aningen för mycket, men när jag gör couscous har jag svårt att avhålla mig från att göra en sats av detta kryddstarka tillbehör.

Jag serverar gärna vitt till denna typ av mat, men eftersom jag befinner mig i ABC-läge (Anything But Chardonnay) efter debaclet häromveckan har jag laddat upp med lite alternativa druvsorter. Två endruvsviner från Australien står på bordet.

Glas ett: Ljusgul färg. Doften är lite blyg, men avslöjar smält smör, vax, citrus, banan och efterhand en kemisk ton som jag inte kan placera. Smaken är torr, avrundad och lite oljig (låg syra, med andra ord) med inslag av gula frukter och honungsmelon.

Baksidesetiketten på det första vinet talar om päron och lime juice ... Det hittar inte jag, men det skulle vara en mycket bättre beskrivning av doften hos glas två. Färgen är ljust gulgrön. Doften är mer öppen än glas ett, med pärongodis, blommor och gröna stjälkar. Smaken är helt torr med bra syra och en aning sprits, inslag av grape, smör och stjälkselleri och en viss beska i eftersmaken.

Glas ett är en Pinot Gris 2006 från Thorn-Clarke, som går under namnet Terra Barossa. Producenten utlovar ett vin som passar till all sorts mat, speciellt asiatisk.

Glas två var dock favoriten, på grund av klart större doft, bättre syra och mer aptitretande eftersmak. Vinet heter The Money Spider Roussanne 2007 från producenten d'Arenberg. Enligt producenten (pdf-länk) lagras en liten del av vinet på franska ekfat.

Det ska sägas att Pinot Gris-vinet klarade sig riktigt bra till maten, och klarade av styrkan hos harissan bättre än det friskare Roussanne-vinet. Men jag skulle inte köpa Pinot Gris-vinet igen. Det är lite för platt för min smak, och känns som att det skulle ha druckits för något år sedan. The Money Spider skulle jag gärna köpa igen, och jag tror dessutom att det skulle vara ett intressant lagringsobjekt.

80479 Terra Barossa Pinot Gris 2006 (117:-) =
83597 The Money Spider Roussanne 2007 (114:-) +

Saint-Benoit Grande Garde Châteauneuf-du-Pape 2005

Vissa bloggposter och tidningsrecensioner har fått oss att införskaffa Saint-Benoit Grande Garde Châteauneuf-du-Pape 2005 från beställningssortimentet. Ikväll ska den avnjutas tillsammans med en köttbit, bearnaisesås, plättlaggsstekta rösti samt avocado coleslaw, denna gång med rödkål.

För jämförelse öppnar vi också en flaska Château de Ségure 2006 från Fitou, som är ett pålitligt sydfranskt vin i Bolagets sortiment, med en druvsammansättning av grenache och carignan, kompletterad av hela 30% Syrah. Saint-Benoit specificerar druvmixen på baksidesetiketten: 68% Grenache, 22% Syrah och 10% Mourvèdre.

Fitou-vinet har en något dov fruktighet med kryddiga inslag samt viss rökighet. Smaken är medelfyllig med svartvinbärsfrukt och viss kärvhet. Efterhand uppfattar jag ett inslag av banan (!) i doften. Vinet är inte alls dåligt, men det spelar i den robusta ligan och är inte direkt något man charmas utav.

Lyckligtvis gäller inte detsamma för Châteauneuf-vinet. Doften är hallonsaft, där inslaget av kola får en att tänka på hallonremmar. Visst finns det en aning rökighet, men intrycket domineras av ung, fräsch frukt. Smaken uppvisar fortsatt bra frukt, mjuka tanniner, bra balans och struktur. Fitou-vinet får en hel del stryk i en direkt jämförelse och uppfattas nu nästan som lite klumpigt. Slutomdömet för denna CdP för 169 kronor: ett mycket trevligt vin, där de primära aromerna står i centrum, varför det ska bli intressant att vänta ett par år med återstående flaskor.

3134 Château de Ségure 2006 (87:-) =
89100 Saint-Benoit Grande Garde Châteauneuf-du-Pape 2005 (169:-) +

Torres Gran Coronas Cabernet Sauvignon 2005

Dags att ge Rioja en chans igen, tänkte jag. Det får dock vänta, eftersom Conde de Valdemar 2005 var korkdefekt. Så jag öppnade istället en Torres Gran Coronas, vilket var ett riktigt bra vin. Bra balans och frukt, välgjort och drickvänligt. Fast jag borde förstås ha köpt två flaskor Rioja, men jag fegade ur lite.

12697 Torres Gran Coronas Cabernet Sauvignon 2005 (92:-) =

Mandrone di Lohsa 2003

Mandrone di Lohsa är gjort på 80% Cabernet Sauvignon, vilket man kan ana i doften, som har inslag av ceder och svart vinbär, med tydlig ekfatsinblandning. Smaken är medelfyllig och balanserad med viss alkohol och mer ekfat. Ett bra vin, som inte riktigt motiverar sin höga prislapp.

99036 Mandrone di Lohsa (299:-) =

Två torra rieslingar

Till en tandoorikryddad kycklinggryta med bulgursallad öppnade vi två viner av samma typ: Domæne Gobelsburg Riesling 2007 och Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007.

Båda vinerna har typisk Rieslingkaraktär med citrus, gröna äpplen, bra syra och mineralton. Båda passar bra till maten. Gobelsburg har lite mer rökighet i doften, men den Rieslingtypiska petroleumdoften finns det mer av hos Rawson's Retreat. Gobelsburg har en tydlig spritsighet; Penfoldsvinet har stramare syra och tydligare mineralton. Det österrikiska vinet är något mjukare och kanske lite mer tillgängligt, medan Penfolds känns mer välbyggt. Systembolaget lyckas med konststycket att trots att man beskriver Penfoldsvinet så här: Torr, ungdomlig, mycket frisk, kryddig smak med inslag av persika, apelsin och petroleum så påbjuder man Vinner inte på lagring. Vad ska man säga ... Båda vinerna vinner naturligtvis på ett par års lagring.

Den inbördes matchen vinns av Rawson's Retreat med tanke på prisvärdet. Det har dessutom bättre struktur för lagring och är helt klart det vin jag skulle välja att lägga undan. Jag vet precis hur Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007 kommer att utveckla sig under de närmaste åren: petroleumkaraktären i doften kommer att bli mer framträdande, syran kommer att slipas av och vinet bli mer harmoniskt.

Men det kommer jag inte att göra. Problemet är att jag inser (för vilken gång i ordningen vet jag inte) att jag egentligen inte föredrar Rieslingviner torra. Det finns en trend mot torr Riesling som jag tycker är lite trist, med tanke på vad Rieslingdruvan gör bäst. Det var visserligen ett tag sedan som jag drack en Alsace Riesling, men ... Jag hoppas mer på ett par flaskor Kloster Eberbach 2007 som ligger i garderoben.

4376 Domæne Gobelsburg Riesling 2007 (95:-) =
16406 Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007 (75:-) +

Duorum 2007

Ett vin av vinmakaren Ramos, som har blivit så hyllad för Vila Santa på sistone. Vila Santa övertygar inte mig, och lika lite gör Duorum det. Välgjort ja, spännande nej. Det är sannolikt för ungt och öppnar sig något efter ett tag, men även ett ungt vin måste ge mer än så här.

Maten var i alla fall väldigt god. :) Köttet var rostbiffsfilé aka rostas, eller luffarfilé som det också kallas. (Rostas är för övrigt i allmänhet det mest prisvärda nötkött man kan köpa, enligt min ringa mening.) Till det potatis- och jordärtskockgratäng, köpt bearnaisesås (Lallerstedts) samt en sallad på vitkål, morot, fetaost och granatäpple. Duger för en fredag efter en hård vecka.

2559 Duorum 2007 (99:-) =

Briccotondo Barbera 2007

Jag provade Briccotondo Barbera någon gång förra året efter att ha läst goda recensioner i någon tidning. Det bör alltså ha varit årgång 2006, och det är inte svårt att hitta recensenter som prisar vinet. Själv mindes jag det som mycket bra.

Däremot kan jag omöjligt förstå lovorden över 2007:an. Jag hade vissa förhoppningar på att den inledande kärvheten och knutenheten skulle ge vika efter luftning, men jag lyckades aldrig värma upp till det här vinet. Dålig flaska?

2773 Briccotondo Barbera 2007 (69:-) =