Trapiche Finca Las Palmas Malbec Cabernet 2007

Finca Las Palmas Malbec Cabernet Sauvignon 2007 fick goda recensioner i höstas, bland annat följande pärla från Hans Artberg:

Blint 17/8: "Inbjudande frukt (Toscana?), god varm 'Sangiovese'..."
Borde sänka ett steg för att jag blev lurad. Men okej då: Malbec + Cabernet = Sangiovese!   (betyg MVG)

Jag begriper vad han menar. Cabernet står för strukturen, Malbec fyller ut kostymen. Resultatet är väldigt lyckat.

Jag tänkte att jag skulle hitta lite mer information om vinet, till exempel proportionen mellan de ingående druvsorterna. Men vinet finns inte på producentens hemsida. Efter lite ytterligare letande på importören Fondbergs hemsida, där man gör reklam för vinet, inser jag att Trapiche har bytt importör till Spendrups, och där får vi till slut facit: Druvsammansättningen är malbec 70%, cabernet sauvignon 30% och vinet har fått 18 månader på nya, franska ekfat.

Till vinet åts lammstek med ugnspotatis och vitlökssås. Det är förstås rena straffsparken, och intrycket från då vi drack vinet senast kvarstår.

6509 Trapiche Finca Las Palmas Malbec Cabernet 2007 (149:-) ++

Crozes-Hermitage Domaine des Entrefaux 2007

Hm, jag får lite underliga associationer av den här etiketten...

Hur smakar det då? Precis som det ska. Ungt, fruktigt, syrahkryddigt med bildäck i lagom dos. Balanserat och välgjort. Men naturligtvis påverkas förväntningarna av priset, och Domaines des Entrefaux får godkänt, inte mer. Trots kaninerna. Bra vin men kanske inget jag köper igen. Har ni några flaskor så lagra gärna för att få fram mer komplexitet.

2223 Crozes-Hermitage Domaine des Entrefaux 2007 (179:-) =(+)

Serrata Belguardo 2007 och Vedré 2006

Serrata Belguardo 2006 som har varit en klar favorit har kommit i ny årgång. Vi äter rostas med vitlökssmör och falska sniglar. Förutom toscanaren öppnar vi för ovanlighetens skull en spanjor, Vedré från Jumilla i södra Spanien.

Serrata Belguardo har en trevlig, rödfruktig doft med fatinslag. Smaken är medelfyllig, frisk och ganska stram. Ett mycket bra matvin. Det känns inte fullt så fylligt som förra årgången, och en ton av torkad frukt indikerar att vinet mognar lite snabbare än förut. Så jag är lite tveksam till lagringsdugligheten, men det är fortfarande mycket bra med fin syra och bra balans.

Vedré är gjort på 50% monastrell (=mourvèdre), 25% syrah och 25% tempranillo. Liksom Serrata Belguardo är det åt det blåröda hållet, men Vedré ser yngre och dessutom mörkare ut. Doften är större och mer öppen jämfört med toscanaren. Mer av mörk, lite syltig frukt, örter och tobak. Smaken brer på i fyllig, fruktig, lite överdådig stil. Ganska lång eftersmak med fat- och tobaksinslag. Doftmässigt är spanjoren mer intressant men smakmässigt lutar jag åt den lite stramare stilen hos Serrata Belguardo. Vedré ger mersmak, men frukten lirar lite för mycket solo och skulle kanske behöva lite mer ryggrad. Jag har svårt att kora en vinnare utan det handlar nog om tycke och smak. Men okej, jag skulle nog hellre köpa Serrata Belguardo igen.

22955 Serrata Belguardo 2007 (99:-) +
2126 Vedré 2006 (99:-) =

Santa Vittoria Langhe Rosso 2007

Till rigatonipasta med strimlad lövbiff i gräddig senapssås letar jag efter vin i skafferiet och får fram Santa Vittoria 2007. Barbera- och nebbiolovin lagras på ekfat var för sig i åtta månader, blandas sedan i proportionerna 70/30 och lagras fyra månader på stora fat.

Vinet är mycket mörkt rött i färgen och är till en början lite slutet. Det öppnar snart upp och bjuder på söt frukt med körsbär, svarta vinbär, fatkaraktär och lite russin. Vinet är medelfylligt med tydlig körsbärston, rostad ton, torkad frukt, nypon, örtkryddor och friska syror. Det fungerar mycket bra ihop med maten, och ännu bättre efter maten då jag nyper ett par bitar av parmesanosten som ligger kvar på bordet.

95386 Santa Vittoria Langhe Rosso 2007 (99:-) +

Fontanafredda Langhe Nebbiolo 2007

Från mina CellarTracker-noteringar kan jag se att jag drack Fontanafredda Langhe Nebbiolo av årgång 2006 i augusti, och tyckte mycket bra (++) om det. Jag sätter ++ på ungefär vart tionde vin och - på ungefär lika många. Resten fördelas ganska jämnt mellan = och +, så jag tycker inte att jag svävar ut alltför mycket i min betygsättning.

Vinvin.se höll med mig och slog till med FYND! Flera andra hyllade vinet, till exempel Aftonbladet med fyra plus. Men rösten från Sveriges mest respekterade vinblogg väger tungt i sammanhanget, och där var man inte imponerad. Man blir lite fundersam när omdömena kan skifta så mycket om samma vin. Under tiden har Fontanafredda gått och fått Gyllene Glaset av Allt om Mat (som ligger bakom vinvin.se).

Svenssonsmakaren nappade på mitt tips om Fontanafredda Langhe Nebbiolo, men fick med sig årgång 2007. Tyvärr blev han ganska besviken. Nu har jag själv provat 2007:an. Ja, Svensson, vad kan jag säga? Du hade helt rätt i ditt omdöme - det här duger inte. Vad som är än mer oroande är att vinets karaktär är så förändrad. 2006:an från i höstas var ung, fruktig och ganska stram. Den 2007:a jag nu har provat var menlös med blek frukt och en mogen kryddighet som jag inte alls hade väntat mig. Vinet känns faktiskt på väg utför. Vad har hänt? Jag får en déjà-vu-upplevelse från i våras, då Briccotondo Barbera hade genomgått en liknande metamorfos från lysande till mediokert. Antingen har man lyckats dåligt med årgång 2007, eller så är flaskvariationen hos Fontanafredda oacceptabelt hög.

Sådana här tillfällen får en att tvivla på sitt eget omdöme, men det finns bara ett betyg jag kan sätta här.

22300 Fontanafredda Langhe Nebbiolo 2007 (99:-) -

Cépage Syrah 2007

Cépage Syrah går under beteckningen Vin de pays des Collines-Rhodaniennes, vilket gör det till ett franskt lantvin från norra Rhônedalen. Vi befinner oss alltså någonstans strax utanför den plats där syrahdruvan mår som allra bäst. Vi gjorde en lasagne med mustig köttfärssås med rotfrukter och annat gott i och drack vinet till.

Vinets namn är alltså kort och gott "Druvsort syrah" och bättre kan det inte sägas - man behöver verkligen inte skämmas för att man har marknadsfört vinet med sin druvsort. Mörka bär, malen svartpeppar och gummi i doften. Smaken är medelfyllig och bjuder på björnbär, svarta vinbär, lakrits och mer svartpeppar. Visst är vinet lite åt det strama, kärva hållet men jag ser inte det som ett minus. Inte heller är det till vinets nackdel att det bara (!) har 12% alkohol. Det är ju rena lågalkoholvinet idag.

95300 Cépage Syrah 2007 (79:-) +

Tendral 2007

Systembolagets billigaste Prioratvin heter för närvarande Tendral och går löst på 115 kronor. Druvsorterna är grenache, mazuelo (carignan) och syrah. Vinet anfaller direkt ur glaset med en stor, bärfruktig doft. Där finns också russin samt ett övermått av kryddor, såpass mycket att vinet helt enkelt doftar glögg. Smaken är generös och svartvinbärsfruktig. Även om vinet är fylligt och ganska strävt så gör alkoholen och sötman att det blir syltvarning. I eftersmaken känns en rostad fatton och så slår kryddnejlikan till igen och gör det hela till kall glögg.

Tendral är inte ett dåligt vin och med sin fruksötma gör det sig ganska bra till gorgonzolan efter maten. Men i likhet med många grenachebaserade viner är det lite för syltigt och slappt och får mig att längta efter något stramare och kärvare.

2721 Tendral 2007 (115:-) =

B3 Semillon 2007

Jag är ute efter ett vin till en kycklingrätt där receptet även innehåller bacon, och som serveras med couscous och grönsaker. Det finns flera valmöjligheter, men idag går mina tankar mot fylligt vitt torrt vin, gärna med fatkaraktär, och gärna något i 90-150 kronorsklassen som jag inte har provat. Jag ser efter vad den stora Systembolagsbutiken har att bjuda på. Utbudet av fylliga, torra vitviner är inte så stort som man skulle kunna tro, och det domineras eftertryckligt av chardonnay. Så jag blir lite förtjust när jag hittar en australisk semillon i precis rätt prisläge och smaktyp.

B3 Semillon 2007 har en karaktärsfull, stor doft som inte är helt enkel att beskriva, med inslag av övermogna äpplen, citrus, skalet hos honungsmelon, bivax, konserverade päron, blommor och ett rostat inslag (som inte beror på fatlagring). Jag uppfattar doften som typisk för semillon. Smaken är mycket frisk med citrus och gröna äpplen och ger trots friskheten ett lite oljigt intryck genom vinets fyllighet.

Det här är inte ett elegant vin. Det kliver fram och tar för sig, det sticker ut på gott och ont och det är lite ruffligt och spretigt. Men jag tycker att det är rätt kul.

95256 B3 Semillon 2007 (119:-) +

Crozes-Hermitage Les Launes 2007

Jag ids inte åka bort till den stora butiken och köpa det vin jag egentligen hade tänkt, utan tittar in hos mitt lokala Systembolag och ser om där finns något jag kan nöja mig med. En flaska Delas Crozes-Hermitage duger mer än väl, särskilt med Rhônarnas bedömning i färskt minne. Två årgångar trängs i facket och jag undviker skickligt 2006:an till förmån för det yngre vinet.

Färgen är blåröd med lovande opacitet. Jag föredrar normalt svartpeppar framför vitpeppar, men vitpeppar som i doften hos ett sånt här vin är ett undantag. Och visst finns det andra kryddiga toner ... lagerblad? Sedan finns där ung frukt och en lite bränd ton som för tankarna till bildäck. Det börjar bra. Smaken är till att börja med lite rufflig och kärv, men blommar ut med mer kryddor, lite syrlig frukt, rökighet och en eftersmak som är riktigt aptitretande. Det här gillar vi. Ett vin som charmerar genom att inte försöka ställa sig in.

2800 Crozes-Hermitage Les Launes (Delas) 2007 (139:-) +

Pater Sangiovese 2007

Schysst vardagsitalienare med fat, körsbär och lite kryddiga inslag åt kanelhållet. Medelfylligt, lagom strävt, bra balans. Ett lagomvin i positiv bemärkelse. Inget man slår volter utav men ett vin som de flesta borde gilla.

22316 Pater Sangiovese 2007 (76:-) +

Tesch Blaufränkisch Hochberg 2007

Det är första gången vi prövar ett vin gjort på druvsorten Blaufränkisch, och för övrigt det andra österrikiska röda vi dricker efter Lentsch Pinot Noir. Vinvalet är även denna gång gjort med tanke på en lite lättare kötträtt, och Tesch Blaufränkisch visar sig passa utmärkt bra till fläskfilén med pappardelle och gräddig sås med blandsvamp. Vinet har en generöst fruktig doft med fatinslag och kryddiga toner. Smaken är medelfyllig och bärfruktig utan alltför mycket strävhet. Är det detta som av vissa vinskribenter kallas ett “bussigt” vin? Vinet är bättre till maten än efter - det blir aningen jolmigt utan något till. Men på det stora hela, ytterligare en trevlig röd bekantskap från Österrike.

95151 Tesch Blaufränkisch Hochberg 2007 (107:-) +

Glaser-Himmelstoss Silvaner Kabinett Trocken 2007

Glaser-Himmelstoss Silvaner Kabinett Trocken 2007 har en trevlig, ganska öppen doft med ett jästinslag som påminner lite om ölskum, samt toner av tropisk frukt och citrus. Smaken är helt torr, ganska lätt och aningen spritsig med bra syra och fin fruktighet av ananas och passionsfrukt, viss mineralton samt en beska som för tankarna åt blodgrape. Inte riktigt lika smakrikt som en del Silvaner kan vara, men druvtypiskt och helt okej.

Fungerade mycket bra som sällskapsvin med kalamataoliver som tilltugg. Borde vara suveränt som aperitif, eller till lättare sommarmat.

5822 Glaser-Himmelstoss Silvaner Kabinett Trocken 2007 (120:-) +

Rökta räkor med aioli - vad dricker man till?

Svenssonsmakaren serverar rökta räkor och funderar på vad som passar till. Jag föreslår djärvt Gewurztraminer, men ångrar mig lite sedan: det kanske är allför djärvt? Fino-sherry ska det förstås vara! Nå, jag kände mig ganska nöjd med bägge rekommendationerna men blev oerhört sugen på att pröva själv. Sagt och gjort, semesterns inträdande firades med inköp av såväl fino som Gewurztraminer, samt en påse rökta räkor. Aiolin vispades ihop. Sanningens ögonblick!


Inocente har ljust gul färg och den där fernissaliknande doften som bara kan komma från fino. Nötter, jäst och mogna, gula äpplen kompletterar. Vinet är lätt och snustorrt, med stramhet och beska. Snålvattnet rinner till. Aptitretande är nyckelordet! Jag doppar en skalad räka i aiolin och doftar på vinet. Det känns som att det här kommer att fungera bra. Och det gör det också - det är i synnerhet röksmaken hos räkorna som gifter sig med vinet och blir kvar i eftersmaken.


Nu är det dags för en riktig klassiker: Gewurztraminer Réserve Hennÿ 2007 från Alsace. Enligt importören har detta vin sålts i Sverige sedan 1953, vilket skulle vara strax innan motboken avskaffades! Det brukar få bra betyg av pressen och tycks dessutom ha haft en ganska gynnsam prisutveckling. Men jag antar att ett vin som alltid har funnits inte väcker något större intresse hos vinskribenterna. Dessutom misstänker jag att Gewurztraminer är en lite “omodern” druvsort. Det stämmer inte in på hur torrt vitt vin ska smaka: antingen lätt, friskt och krispigt, eller lite fylligare, smörigt och fatlagrat med inslag av tropisk frukt. Gewurztraminer passar inte riktigt in. Allting är fel: det är för blommigt, för kryddigt, har för låg syra och för mycket sötma. Och det är för olikt Riesling, kanske man skall tillägga med tanke på sötman.

Jag har mina dubier när jag känner den blommiga doften från glaset, med honungsmelon och äppelmos. Kan detta verkligen fungera? Jodå, det fungerar. En aning sötma hos vinet går ihop med sötman hos räkorna. Rökigheten är inget problem för ett så smakrikt vin. Men pricken över i är aiolin ihop med vinet. Om sherryn och de rökta räkorna fungerar bra ihop, är Alsace-vinets bästa kompis den krämiga vitlöksmajonnäsen.

Slutsats: en hård match mellan två bra kämpar. Men till slut vinner Gewurztraminer på sin sinnlighet, sin mjukhet och sin långa eftersmak. Finon gjorde en bra match, och kommer gärna igen till något tilltugg med lite mer sälta.

2176 Gewurztraminer Réserve Hennÿ 2007 (109:-) +
8202 Fino Inocente (57:-/375 ml) +

Seghesio Zinfandel 2007

Till oxfilé med ugnsrostade grönsaker borde ett ungt Zinfandel-vin passa perfekt. Doftrikt, fruktigt, javisst, men starkvinstonen dyker upp redan i doften. Smakmässigt är det nästan parodiskt med den överdrivna fruktsötman från 15,5% alkohol. Hur detta vin kan beskrivas som balanserat övergår mitt förstånd. Det finns inte tillräckligt med ryggrad för att stå emot den sötaktiga frukten och tunga alkoholen. Efter maten får jag ett intryck av billigt Primitivo-vin, som lindras något då vi gör slut på vinet till en mogen vitmögelost - kvällens bästa matchning. Men totalt sett, en grym besvikelse.

22562 Seghesio Sonoma Zinfandel (175:-) -

Uppsamlingsheat

Jag har varit rätt dålig på att uppdatera bloggen på sistone. Det beror inte på någon vit månad eller så, utan mest på att jag har stött på en räcka med rätt ointressanta viner.

Snabb sammanfattning av några urdruckna flaskor den gångna månaden:
Bra viner:
2005 Allesverloren Estate Fine Old Vintage (135:-) +
2007 Alain Brumont Vin de Pays des Côtes de Gascogne Gros Manseng-Sauvignon (79:-) +

Allesverloren är ett mycket prisvärt portvinsalternativ. Rekommenderas. Och Alain Brumonts vita vin från Sydfrankrike har aldrig gjort mig besviken.

Viner som inte lämnade några större intryck:
2007 Allesverloren Shiraz (99:-) =
2005 Albaruta (Cecchi) Montefalco Rosso (159:-) =
2005 Penfolds Shiraz Koonunga Hill (94:-) =

Allesverlorens röda Shiraz hade jag inga större förväntningar på, och det var också rätt lättglömt. Penfolds Shiraz tyckte jag bättre om sist jag provade det. Albaruta var ett okej vin men inget jag köper igen.

Besvikelser:
2004 Fontanafredda Barolo Serralunga d'Alba (221:-) -(=)
2007 Jean-Marc Brocard Chablis 1er Cru Beauroy (169:-) -
2007 Forster Winzerverein EG Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese (87:-) -

Jag tycker inte att Barolon levererade för det priset, och det gäller i än högre grad för Chablis-vinet. Deidesheimer Herrgottsacker slutligen minns jag som ett vin som var synnerligen pålitligt, och Forster Winzerverein fick priser en gång i tiden om jag inte minns fel. Vad har hänt?

Bonterra Chardonnay 2007

Revansch för ekfatslagrad chardonnay. Det här gillade jag. Det finns äpple i doften, men också vanilj och smör, så jag kommer osökt att tänka på äppelpaj. Fruktcocktail kompletterar. Smaken är fruktig med citrus, äpple, physalis samt en ganska diskret fatton. Syran balanserar på ett fint sätt. Eftersmaken fyller på med tropisk frukt och rostade toner.

Bonterra är storproducenten Fetzers ekologiska serie. Jag letar inte efter ekologiska viner på Systembolaget, och var överraskad över att detta KRAV-märkta vin var så pass bra.

Till vinet åts fyllda kycklingbröst med ris och trumpetsvampsås.

16632 Bonterra Chardonnay 2007 (129:-) +

Viognier x 2

Vi äter upp resterna av påskmiddagen med örtgriljerad skinka, fyllda ägghalvor, mandelpotatis, ostpaj och lite annat smått och gott. Till detta blir det på nytt australiska vitviner, denna gång baserade på druvsorten Viognier. För 20 år sedan var denna druva en raritet som användes i ett fåtal Rhône-viner, dels som blanddruva i rödvinet Côte-Rôtie, och dels för att göra ett par exklusiva vitviner på 100% Viognier. Såvitt jag minns började det dyka upp vita Viognier-viner under 100 kronor på Systembolaget i mitten på 90-talet, företrädesvis från Frankrike, i både bra och mindre bra varianter. Trots att druvan sägs vara svårodlad och ge låg avkastning har populariteten ökat markant sedan dess. En sökning på viognier i Systembolagets sortiment ger mer än hundra träffar, såväl vita som röda, från stora delar av vinvärlden. Det tycks vara många sydafrikanska vinmakare som vill göra en Côte-Rôtie ...

Vin 1 har en blommig doft, med tropisk frukt, päron och inslag av vax. Smaken är medelfyllig med balanserad syra. Jag känner citrus och gula frukter, såsom lime och carambole. Eftersmaken ger även persika och en smörig ton. Ett ganska finstämt vin, gjort på 100% Viognier. Vinmakaren heter Yalumba. Man gör fyra Viognier-viner, och detta är den enklaste, “Y series” 2007.

Vin 2 går mer på knock: doften är större, med nötter, blommor, lim, konserverad frukt, ost och en rostad ton. Viognier får här samsas med 42% Marsanne, och det märks. Även smaken är fylligare och friskare, med viss eldighet, honungsmelon, popcorn med smält smör samt blodgrape som dyker som en viss beska i eftersmaken. Vinet heter The Hermit Crab 2007, vinmakaren är d’Arenberg, vars Roussanne-vin jag uppskattade häromdagen.

Till att börja med verkar utgången given: eremitkräftan har mer av allting, till synes även alkohol, trots att båda vinerna klockar in på 13,5%. Fast kanske blir det lite för mycket? Vinets burdusa stil kräver sin matchning, och det kolliderar lite till höger och vänster med rätterna på påskbuffén. Systembolagets provningsgrupp hittar till klockan två på sötman och är inne på att servera Hermit Crab som sällskapsdryck. Där håller jag inte med; vinet är helt torrt i min gom, och den rätt påtagliga beskan (eller “angenäm bitterhet” om man så vill) gör vinet lite krävande i längden, inte minst på egen hand efter maten.

Yalumba-vinet å andra sidan cruisar utan större problem genom påskmiddagen, och är rätt trevligt att smutta på efter maten. Juryn är ute för överläggning ett tag, men Hermit Crab drar till sist längsta strået. Därefter tas beslut med acklamation att kora skärtorsdagens The Money Spider till påskhelgens vitvinsvinnare.

87475 Yalumba “Y” Viognier 2007 (99:-) +
6340 The Hermit Crab 2007 (89:-) +

ABC

Vi serverar fläskfilé, brynt och efterstekt i ugn till 65° och grönsaker (lök, zucchini och aubergine) frästa i olivolja och rostade i ugn. Till detta trumpetsvampsås, couscous och harissa. Denna sammansmältning av olika matkulturer fungerar riktigt bra: svampen har en aning sötma som förstärks av den gräddiga såsen, vilket passar perfekt till fläskkött. Grönsakerna kompletterar fint. Harissan är ärligt talat aningen för mycket, men när jag gör couscous har jag svårt att avhålla mig från att göra en sats av detta kryddstarka tillbehör.

Jag serverar gärna vitt till denna typ av mat, men eftersom jag befinner mig i ABC-läge (Anything But Chardonnay) efter debaclet häromveckan har jag laddat upp med lite alternativa druvsorter. Två endruvsviner från Australien står på bordet.

Glas ett: Ljusgul färg. Doften är lite blyg, men avslöjar smält smör, vax, citrus, banan och efterhand en kemisk ton som jag inte kan placera. Smaken är torr, avrundad och lite oljig (låg syra, med andra ord) med inslag av gula frukter och honungsmelon.

Baksidesetiketten på det första vinet talar om päron och lime juice ... Det hittar inte jag, men det skulle vara en mycket bättre beskrivning av doften hos glas två. Färgen är ljust gulgrön. Doften är mer öppen än glas ett, med pärongodis, blommor och gröna stjälkar. Smaken är helt torr med bra syra och en aning sprits, inslag av grape, smör och stjälkselleri och en viss beska i eftersmaken.

Glas ett är en Pinot Gris 2006 från Thorn-Clarke, som går under namnet Terra Barossa. Producenten utlovar ett vin som passar till all sorts mat, speciellt asiatisk.

Glas två var dock favoriten, på grund av klart större doft, bättre syra och mer aptitretande eftersmak. Vinet heter The Money Spider Roussanne 2007 från producenten d'Arenberg. Enligt producenten (pdf-länk) lagras en liten del av vinet på franska ekfat.

Det ska sägas att Pinot Gris-vinet klarade sig riktigt bra till maten, och klarade av styrkan hos harissan bättre än det friskare Roussanne-vinet. Men jag skulle inte köpa Pinot Gris-vinet igen. Det är lite för platt för min smak, och känns som att det skulle ha druckits för något år sedan. The Money Spider skulle jag gärna köpa igen, och jag tror dessutom att det skulle vara ett intressant lagringsobjekt.

80479 Terra Barossa Pinot Gris 2006 (117:-) =
83597 The Money Spider Roussanne 2007 (114:-) +

Nederburg Noble Late Harvest 2007

Jag ska sitta på flyget hela dagen imorgon och avstår därför från lördagsvinet till maten. Men lite godis kan man väl unna sig? Jag impulsköper Nederburg Noble Late Harvest på halvflaska då jag passerar mitt lokala bolag. Jag hade för mig att jag hade läst någonstans om den, och inser när jag kommer hem att den faktiskt var på min att-köpa-lista.

På jakt efter dessert i affären hittar jag något som heter Djurgårds Glace. Glassen var inte särskilt märklig, men vinet uppfyllde förväntningarna med råge. Stor doft med inslag av persika, fruktcocktail, apelsinmarmelad, ädelröta, mandelmassa och honung. Vinet är sött och medelfylligt med den friska syra som gör att jag brukar tänka på syrliga apelsin- och citronkarameller som man åt när man var liten. De var formade som apelsin- och citronklyftor - finns sådana fortfarande? Det är i alla fall mer apelsin än citron i smaken. Mycket tillfredsställande, och som ofta när det gäller söta vita viner skulle man kunna sitta och bara dofta på vinet. Men det är klart att en halva delad på två slinker ner utan större problem. Både flaskstorleken och alkoholhalten (11%) är precis lagom.

”Vinner inte på lagring”? Kanske ... men jag blir nyfiken på att testa. Vinet håller definitivt för det, och 69 spänn är ju närmast ingenting i sammanhanget.

2741 Nederburg Noble Late Harvest 2007 (69:-/375 ml) +

Två torra rieslingar

Till en tandoorikryddad kycklinggryta med bulgursallad öppnade vi två viner av samma typ: Domæne Gobelsburg Riesling 2007 och Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007.

Båda vinerna har typisk Rieslingkaraktär med citrus, gröna äpplen, bra syra och mineralton. Båda passar bra till maten. Gobelsburg har lite mer rökighet i doften, men den Rieslingtypiska petroleumdoften finns det mer av hos Rawson's Retreat. Gobelsburg har en tydlig spritsighet; Penfoldsvinet har stramare syra och tydligare mineralton. Det österrikiska vinet är något mjukare och kanske lite mer tillgängligt, medan Penfolds känns mer välbyggt. Systembolaget lyckas med konststycket att trots att man beskriver Penfoldsvinet så här: Torr, ungdomlig, mycket frisk, kryddig smak med inslag av persika, apelsin och petroleum så påbjuder man Vinner inte på lagring. Vad ska man säga ... Båda vinerna vinner naturligtvis på ett par års lagring.

Den inbördes matchen vinns av Rawson's Retreat med tanke på prisvärdet. Det har dessutom bättre struktur för lagring och är helt klart det vin jag skulle välja att lägga undan. Jag vet precis hur Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007 kommer att utveckla sig under de närmaste åren: petroleumkaraktären i doften kommer att bli mer framträdande, syran kommer att slipas av och vinet bli mer harmoniskt.

Men det kommer jag inte att göra. Problemet är att jag inser (för vilken gång i ordningen vet jag inte) att jag egentligen inte föredrar Rieslingviner torra. Det finns en trend mot torr Riesling som jag tycker är lite trist, med tanke på vad Rieslingdruvan gör bäst. Det var visserligen ett tag sedan som jag drack en Alsace Riesling, men ... Jag hoppas mer på ett par flaskor Kloster Eberbach 2007 som ligger i garderoben.

4376 Domæne Gobelsburg Riesling 2007 (95:-) =
16406 Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007 (75:-) +