Tahbilk Marsanne 2006

Fredagskvällens meny på tu man hand består av endast två komponenter: timjankryddade kycklingbröst, samt ett slags potatissallad. “Salladen” består av potatisar och jordärtskockor som skärs i småbitar, rostas i ugn och får svalna. De blandas med champinjoner som har skurits i bitar och stekts, och sedan vänds alltsammans ner i en hemgjord majonnäs med mycket olivolja i. Man kan med fördel blanda i hackade valnötter, som går bra ihop med de jordiga smakerna hos rotfrukter och svamp.

Till detta dricker vi Tahbilk Marsanne. Vinet är ett av vinvärldens stora original, och jag blir alltid lika förundrad över att ett sådant personligt och karaktärsfullt - för att inte tala om lagringsdugligt - vin inte kostar mer än vad det gör. Ikväll är det 2006:an som gäller.

Färgen är ljust gul och visar ännu inga ålderstecken. I doften kan man hitta friska citrustoner, honungsmelon och äpplen. Rostat bröd med smör dyker upp (vilket inte beror på ekfat). Och så finns den där svårbeskrivna, lite kemiska tonen som påminner om klister. Vinet är helt torrt, men fylligheten, fruktigheten och viskositeten gör att jag får en association till att dricka ett betydligt sötare vin. Frukten är gul med passionsfrukt och äppeljuice, samt grapefrukt som understöds av den friska syran och ett aningen bittert inslag. Lång eftersmak. Totalintrycket är viss stramhet, generös frukt, riktigt bra syra och jag tycker att strukturen känns ännu bättre än då vi drack 2005:an för ett år sedan.

Det har gått undan med årgångarna. Årgång 2005 ersattes av 2006 på Systembolaget för ungefär ett år sedan, men i nuläget är det årgång 2008 som står på hyllorna. Årgångstabellen på Tahbilks hemsida listar den som en riktig långliggare, så det kanske är bäst att slå till innan 2009:orna kommer...

6406 Tahbilk Marsanne 2006 (inköpt för 90:-) ++

Penfolds Bin 28 Kalimna Shiraz 2005

Ofta tycker jag att öppnandet av en flaska vin är lite spännande - ska vinet leverera? Vad blir första intrycket? Vad är det för personlighet vi har i glaset? Kommer jag att få upp korken utan att den går sönder? Men det spänningsmomentet uteblir idag. Jag vet att vinet kommer att vara bra. Dessutom är det skruvkapsyl.

Jag blir sällan besviken på ett vin från Penfolds. Visst kan det kännas som jag dricker ett varumärke, snarare än ett vin med stark personlighet. Det kanske har att göra med hur man presenterar sina viner, med namn som “Bin 2” + druvsort och rätt anspråkslösa etiketter. Vinerna kan kännas lite strömlinjeformade. Det är dessutom i allmänhet inga vingårdsviner man gör - man tar viner från vitt skilda distrikt i Australien, blandar och sätter sin etikett på. Till och med nestorn bland australiska viner, Penfolds Grange, är ett blandvin gjort på liknande sätt.

Vi dricker en Penfolds Bin 28 Kalimna Shiraz (som också är en multi-district blend) till oxfilé med madeirasås samt potatis- och jordärtskocksgratäng. Det är bredsida i mål intill vänstra stolpen, inte så mycket att snacka om helt enkelt. På plussidan alltså: vinet smakar precis som det ska. Mycket välgjort och balanserat, packat med frukt utan att vara syltigt och med en fräsch ton som jag förknippar med eukalyptus. Det här är en annan stil av shiraz/syrah än den från norra Rhône. Producenten använder ordet robust i sina Tasting notes (pdf) om vinet. Det är nog inte ett ord jag skulle använda - det är mer troligt att jag skulle ge det epitetet till en Crozes-Hermitage.

Väl godkänt betyg förstås, men vad blir det? Dubbelplus, med viss tvekan. Liten avsaknad av wow-faktor, fast det kan ju bero på att jag har druckit vinet förut. Tål lagring - många år enligt producenten - men gjort för att drickas.

16320 Penfolds Bin 28 Kalimna Shiraz 2005 (159:-) ++

Claremont Cabernet Sauvignon 2006

När jag såg det här vinet var jag bara tvungen att köpa det. Detta måste vara en av fulaste etiketter jag någonsin sett. Det ser ut som om någon har suttit med Word och gjort ett utkast till etiketten i Times New Roman fetstil, och så har man tryckt det rakt av. På grå bakgrund.

Viner med pråliga etiketter eller fantasifulla flaskor brukar sällan vara värda sitt pris, så förhoppningsvis gäller det motsatta. Claremont Cabernet Sauvignon kanske är så bra att det talar för sig självt? Jodå, det här gillar vi. Doften är stor och fruktig men domineras av ett friskt och aromatiskt inslag som jag så småningom inser måste vara den för druvsorten och regionen typiska doften av eukalyptus. Vi börjar prata om koalabjörnar samtidigt som jag hittar björnbär, svarta vinbär, plommon, coca-cola, julkryddor, örter, ceder, hallon... Trevlig doft kort sagt. Smaken är fyllig och ganska sträv med samma friska eukalyptustoner och generös frukt av svartvinbär, björnbär och plommon. Jag hoppades på ett vin som kunde lysa upp i novembermörkret och jag är nöjd. 85% cabernet sauvignon kompletteras av 15% merlot.

16020 Claremont Cabernet Sauvignon 2006 (159:-) +

B3 Semillon 2007

Jag är ute efter ett vin till en kycklingrätt där receptet även innehåller bacon, och som serveras med couscous och grönsaker. Det finns flera valmöjligheter, men idag går mina tankar mot fylligt vitt torrt vin, gärna med fatkaraktär, och gärna något i 90-150 kronorsklassen som jag inte har provat. Jag ser efter vad den stora Systembolagsbutiken har att bjuda på. Utbudet av fylliga, torra vitviner är inte så stort som man skulle kunna tro, och det domineras eftertryckligt av chardonnay. Så jag blir lite förtjust när jag hittar en australisk semillon i precis rätt prisläge och smaktyp.

B3 Semillon 2007 har en karaktärsfull, stor doft som inte är helt enkel att beskriva, med inslag av övermogna äpplen, citrus, skalet hos honungsmelon, bivax, konserverade päron, blommor och ett rostat inslag (som inte beror på fatlagring). Jag uppfattar doften som typisk för semillon. Smaken är mycket frisk med citrus och gröna äpplen och ger trots friskheten ett lite oljigt intryck genom vinets fyllighet.

Det här är inte ett elegant vin. Det kliver fram och tar för sig, det sticker ut på gott och ont och det är lite ruffligt och spretigt. Men jag tycker att det är rätt kul.

95256 B3 Semillon 2007 (119:-) +

Peter Lehmann Semillon 2005

För några år sedan köpte en flaska Peter Lehmann Semillon 2001 från beställningssortimentet. Jag hade en baktanke att det kanske skulle vara ett intressant vin att lagra några år, vilket ju är längre än de flesta torra vitviner sparas. Jag minns fortfarande vad baksidesetiketten sa: Those strong-willed enough to cellar this wine for five years will reap the ultimate reward. Vilken underbar formulering. Jag övertalade en släkting med goda lagringsmöjligheter att lägga undan en låda. Han var inte lika tänd på vinet som jag var, så jag övertog de flesta av flaskorna. Jag tror att de sista gick åt under 2007 - fem års lagring var ingen överdrift.

Då jag väckte liv i mitt slumrande vinintresse förra året var Peter Lehmann Semillon åter en given kandidat. Bra lagringspotential för 89:- (samma pris som förut) och en vintyp som jag verkligen gillar. Fast jag nöjde mig med fyra flaskor. I vintras öppnade jag en flaska, och blev lite besviken. Nog fanns det syra så att det räckte, men frukten? Syran var faktiskt överraskande hög, högre än jag mindes från den tidigare årgången. Jag skruvade ner förväntningarna och noterade att vinet möjligtvis skulle kunna bli bättre med lagring, även om det faktiskt redan var fyra år gammalt.

Idag har jag öppnat en flaska Peter Lehmann Semillon 2005, och nu har det börjat komma på plats. Medelfylligt, oekat, aningen oljigt men med bra syra, citrus, honungsmelon och toner av tropiska frukter. Framförallt finns det en balans som jag saknade tidigare, och mognadstoner börjar dyka upp. Ändå känns det som att detta vin kommer att utvecklas och hålla till och med längre än den tidigare årgången.

Det är sånt här som är kul med vinlagring i anspråkslös skala. :)

86451 Peter Lehmann Semillon 2005 (89:-) ++

Uppsamlingsheat

Jag har varit rätt dålig på att uppdatera bloggen på sistone. Det beror inte på någon vit månad eller så, utan mest på att jag har stött på en räcka med rätt ointressanta viner.

Snabb sammanfattning av några urdruckna flaskor den gångna månaden:
Bra viner:
2005 Allesverloren Estate Fine Old Vintage (135:-) +
2007 Alain Brumont Vin de Pays des Côtes de Gascogne Gros Manseng-Sauvignon (79:-) +

Allesverloren är ett mycket prisvärt portvinsalternativ. Rekommenderas. Och Alain Brumonts vita vin från Sydfrankrike har aldrig gjort mig besviken.

Viner som inte lämnade några större intryck:
2007 Allesverloren Shiraz (99:-) =
2005 Albaruta (Cecchi) Montefalco Rosso (159:-) =
2005 Penfolds Shiraz Koonunga Hill (94:-) =

Allesverlorens röda Shiraz hade jag inga större förväntningar på, och det var också rätt lättglömt. Penfolds Shiraz tyckte jag bättre om sist jag provade det. Albaruta var ett okej vin men inget jag köper igen.

Besvikelser:
2004 Fontanafredda Barolo Serralunga d'Alba (221:-) -(=)
2007 Jean-Marc Brocard Chablis 1er Cru Beauroy (169:-) -
2007 Forster Winzerverein EG Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese (87:-) -

Jag tycker inte att Barolon levererade för det priset, och det gäller i än högre grad för Chablis-vinet. Deidesheimer Herrgottsacker slutligen minns jag som ett vin som var synnerligen pålitligt, och Forster Winzerverein fick priser en gång i tiden om jag inte minns fel. Vad har hänt?

Döden i flaskan

Förra helgen drack vi även ett australiskt vin från beställningssortimentet som jag hade tyckt lät intressant. Vinet (Rymill mc² 2005) släpptes i juni 2007 för 89:- och har nu blivit avlistat och hamnat i beställningssortimentet, där det kostar 98:-. Jag hade hittat lite positiva recensioner på nätet från säljstarten. Här är en bloggpost från februari i år där en provare dricker 2003:an. Mina två flaskor från 2005 hade dock gått en plågsam död till mötes. Felaktig lagring?

Igår öppnade jag en Penfolds Koonunga Hill Shiraz 2005. Balanserat, lättgillat, håller ett par år till även om jag är osäker på om det kan utvecklas. Ordningen återställd i alla fall.

87367 Rymill mc² 2005 (98:-) -
88460 Penfolds Koonunga Hill Shiraz 2005 (94:-) +

Viognier x 2

Vi äter upp resterna av påskmiddagen med örtgriljerad skinka, fyllda ägghalvor, mandelpotatis, ostpaj och lite annat smått och gott. Till detta blir det på nytt australiska vitviner, denna gång baserade på druvsorten Viognier. För 20 år sedan var denna druva en raritet som användes i ett fåtal Rhône-viner, dels som blanddruva i rödvinet Côte-Rôtie, och dels för att göra ett par exklusiva vitviner på 100% Viognier. Såvitt jag minns började det dyka upp vita Viognier-viner under 100 kronor på Systembolaget i mitten på 90-talet, företrädesvis från Frankrike, i både bra och mindre bra varianter. Trots att druvan sägs vara svårodlad och ge låg avkastning har populariteten ökat markant sedan dess. En sökning på viognier i Systembolagets sortiment ger mer än hundra träffar, såväl vita som röda, från stora delar av vinvärlden. Det tycks vara många sydafrikanska vinmakare som vill göra en Côte-Rôtie ...

Vin 1 har en blommig doft, med tropisk frukt, päron och inslag av vax. Smaken är medelfyllig med balanserad syra. Jag känner citrus och gula frukter, såsom lime och carambole. Eftersmaken ger även persika och en smörig ton. Ett ganska finstämt vin, gjort på 100% Viognier. Vinmakaren heter Yalumba. Man gör fyra Viognier-viner, och detta är den enklaste, “Y series” 2007.

Vin 2 går mer på knock: doften är större, med nötter, blommor, lim, konserverad frukt, ost och en rostad ton. Viognier får här samsas med 42% Marsanne, och det märks. Även smaken är fylligare och friskare, med viss eldighet, honungsmelon, popcorn med smält smör samt blodgrape som dyker som en viss beska i eftersmaken. Vinet heter The Hermit Crab 2007, vinmakaren är d’Arenberg, vars Roussanne-vin jag uppskattade häromdagen.

Till att börja med verkar utgången given: eremitkräftan har mer av allting, till synes även alkohol, trots att båda vinerna klockar in på 13,5%. Fast kanske blir det lite för mycket? Vinets burdusa stil kräver sin matchning, och det kolliderar lite till höger och vänster med rätterna på påskbuffén. Systembolagets provningsgrupp hittar till klockan två på sötman och är inne på att servera Hermit Crab som sällskapsdryck. Där håller jag inte med; vinet är helt torrt i min gom, och den rätt påtagliga beskan (eller “angenäm bitterhet” om man så vill) gör vinet lite krävande i längden, inte minst på egen hand efter maten.

Yalumba-vinet å andra sidan cruisar utan större problem genom påskmiddagen, och är rätt trevligt att smutta på efter maten. Juryn är ute för överläggning ett tag, men Hermit Crab drar till sist längsta strået. Därefter tas beslut med acklamation att kora skärtorsdagens The Money Spider till påskhelgens vitvinsvinnare.

87475 Yalumba “Y” Viognier 2007 (99:-) +
6340 The Hermit Crab 2007 (89:-) +

ABC

Vi serverar fläskfilé, brynt och efterstekt i ugn till 65° och grönsaker (lök, zucchini och aubergine) frästa i olivolja och rostade i ugn. Till detta trumpetsvampsås, couscous och harissa. Denna sammansmältning av olika matkulturer fungerar riktigt bra: svampen har en aning sötma som förstärks av den gräddiga såsen, vilket passar perfekt till fläskkött. Grönsakerna kompletterar fint. Harissan är ärligt talat aningen för mycket, men när jag gör couscous har jag svårt att avhålla mig från att göra en sats av detta kryddstarka tillbehör.

Jag serverar gärna vitt till denna typ av mat, men eftersom jag befinner mig i ABC-läge (Anything But Chardonnay) efter debaclet häromveckan har jag laddat upp med lite alternativa druvsorter. Två endruvsviner från Australien står på bordet.

Glas ett: Ljusgul färg. Doften är lite blyg, men avslöjar smält smör, vax, citrus, banan och efterhand en kemisk ton som jag inte kan placera. Smaken är torr, avrundad och lite oljig (låg syra, med andra ord) med inslag av gula frukter och honungsmelon.

Baksidesetiketten på det första vinet talar om päron och lime juice ... Det hittar inte jag, men det skulle vara en mycket bättre beskrivning av doften hos glas två. Färgen är ljust gulgrön. Doften är mer öppen än glas ett, med pärongodis, blommor och gröna stjälkar. Smaken är helt torr med bra syra och en aning sprits, inslag av grape, smör och stjälkselleri och en viss beska i eftersmaken.

Glas ett är en Pinot Gris 2006 från Thorn-Clarke, som går under namnet Terra Barossa. Producenten utlovar ett vin som passar till all sorts mat, speciellt asiatisk.

Glas två var dock favoriten, på grund av klart större doft, bättre syra och mer aptitretande eftersmak. Vinet heter The Money Spider Roussanne 2007 från producenten d'Arenberg. Enligt producenten (pdf-länk) lagras en liten del av vinet på franska ekfat.

Det ska sägas att Pinot Gris-vinet klarade sig riktigt bra till maten, och klarade av styrkan hos harissan bättre än det friskare Roussanne-vinet. Men jag skulle inte köpa Pinot Gris-vinet igen. Det är lite för platt för min smak, och känns som att det skulle ha druckits för något år sedan. The Money Spider skulle jag gärna köpa igen, och jag tror dessutom att det skulle vara ett intressant lagringsobjekt.

80479 Terra Barossa Pinot Gris 2006 (117:-) =
83597 The Money Spider Roussanne 2007 (114:-) +

Om bloggen

Idén med denna blogg är ganska anspråkslös; jag kommer att skriva om viner jag prövar, och i viss mån om mat till vin. Titeln till bloggen syftar på Systembolagets standardbedömning av hållbarheten för de viner man provar. Jag raljerar egentligen inte över att man är restriktiv, men visst finns det tillfällen då alla ett vins sensoriska egenskaper (smakcirklarna) samt druvsort och årgång alla pekar i en och samma riktning.

Mina egna erfarenheter av att lagra vin är rätt begränsade. Däremot har jag viss kunskap om och erfarenhet av att prova vin, och jag har sagt mig själv många gånger att jag borde börja stoppa undan lite flaskor. I höstas gjorde omständigheterna att jag äntligen började köpa på mig lite flaskor med avsikt att lagras. Jag förde först in dem i ett kalkylblad, men häromveckan reggade jag mig på CellarTracker och förde över min anspråkslösa vinkällare dit. Helt suverän sajt.

Jag kommer inte att hålla till mig någon speciell vintyp. Just nu är proportionen rött till vitt i min källare 2-mot-1. Andelen vitt är nog i högsta laget, med tanke på att jag inte äter fisk. Av de vita är en tredjedel söta. Jag har en viss förkärlek för fylliga, tuffa rödviner men har också insett att det inte alltid är helt idealiskt till mat, så jag kommer att försöka hitta fler medelfylliga rödvinsalternativ.

De torra vita vinerna ska med fördel vara fylliga och smakrika. Och pratar vi lagring är det inte direkt Chardonnay jag tänker på.

Vid en titt i CellarTracker kan jag konstatera att jag för närvarande mest köper vin från Frankrike, Italien och Australien i den ordningen. Jag går ofta över 100:- men sällan över 200:- per flaska. Jag har dock lovat mig själv att inte snåla på vin, så jag rör mig uppåt i pris ... Frankrike betyder ofta Sydfrankrike och Italien betyder mest Toscana - rätt givna val då man börjar köpa vin runt hundralappen med avsikt att lagra. Annars har mitt förstaval de senaste åren för röda viner för omedelbar konsumtion varit Australien.

USA-viner var ofta ganska bra köp för några år sedan, men just nu känns det skakigt. Kronstam håller med i dagens DN. Den stigande dollarkursen kommer sannolikt göra saken etter värre vid Systembolagets kommande prisjustering. Portugal kommer starkt. Även om jag många gånger har uppskattat portugisiskt vin för deras prisvärde och robusthet har det inte riktigt klickat för mig de senaste gångerna jag har testat. Som så många andra älskade jag Riojaviner en gång i tiden, och precis som många andra blev jag så less på dem (det finns förstås undantag) att jag inte ens såg åt spanskt vin på flera år. Det är säkert oförtjänt - jag borde ge Spanien en chans.

På den vita torra sidan ser landskapet rätt annorlunda ut. Pratar vi lagring finns det till att börja med gott om givna kandidater från olika regioner i Frankrike, samt från Australien. Jag kommer också att lagra tyska viner (spätlese och uppåt). Inte direkt några konstigheter med andra ord.

Två torra rieslingar

Till en tandoorikryddad kycklinggryta med bulgursallad öppnade vi två viner av samma typ: Domæne Gobelsburg Riesling 2007 och Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007.

Båda vinerna har typisk Rieslingkaraktär med citrus, gröna äpplen, bra syra och mineralton. Båda passar bra till maten. Gobelsburg har lite mer rökighet i doften, men den Rieslingtypiska petroleumdoften finns det mer av hos Rawson's Retreat. Gobelsburg har en tydlig spritsighet; Penfoldsvinet har stramare syra och tydligare mineralton. Det österrikiska vinet är något mjukare och kanske lite mer tillgängligt, medan Penfolds känns mer välbyggt. Systembolaget lyckas med konststycket att trots att man beskriver Penfoldsvinet så här: Torr, ungdomlig, mycket frisk, kryddig smak med inslag av persika, apelsin och petroleum så påbjuder man Vinner inte på lagring. Vad ska man säga ... Båda vinerna vinner naturligtvis på ett par års lagring.

Den inbördes matchen vinns av Rawson's Retreat med tanke på prisvärdet. Det har dessutom bättre struktur för lagring och är helt klart det vin jag skulle välja att lägga undan. Jag vet precis hur Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007 kommer att utveckla sig under de närmaste åren: petroleumkaraktären i doften kommer att bli mer framträdande, syran kommer att slipas av och vinet bli mer harmoniskt.

Men det kommer jag inte att göra. Problemet är att jag inser (för vilken gång i ordningen vet jag inte) att jag egentligen inte föredrar Rieslingviner torra. Det finns en trend mot torr Riesling som jag tycker är lite trist, med tanke på vad Rieslingdruvan gör bäst. Det var visserligen ett tag sedan som jag drack en Alsace Riesling, men ... Jag hoppas mer på ett par flaskor Kloster Eberbach 2007 som ligger i garderoben.

4376 Domæne Gobelsburg Riesling 2007 (95:-) =
16406 Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007 (75:-) +

Tahbilk Marsanne 2005

Vi drack Tahbilk 2005 till örtfylld baconlindad fläskfilé med svampsås. Det här är faktiskt listat som "Kan lagras" (även om Systembolaget redan är på årgång 2006). Kanske man har tagit intryck av den överväldigande bevisningen i fallet Tahbilk.

Systembolaget hittar bland annat bivax, honung och tropiska frukter, och vi kan lägga till hur mycket som helst för detta vin som redan har uppnått en försvarlig mognad - jag menar, hur många vita torra 2005:or hittar du under 100 spänn? Det finns definitivt en kemisk icke oangenäm ton som jag tycker är björnklister, kåda eller nysågade plankor och som får E att tänka på ölskum. Dessutom hittar man fruktcocktail och (föga överraskande) honungsmelon. Varje gång jag med ojämna mellanrum har återkommit till det här vinet har jag tänkt att nu är det dags att börja lägga undan. Otroligt nog har priset så länge jag kan minnas legat kvar på samma låga nivå. Den förhållandevis låga syran är lite förbryllande, men historien och druvsorten talar som sagt för lagring. Systembolagets hemsida har provat 2006 och delat ut en 10:a på friskhetsskalan, så skulle jag få den istället är det knappast någon nackdel.

6406 Tahbilk Marsanne 2005 (89:-) +