Moscato d'Asti

Moscato d‘Asti skiljer sig från det mousserande vinet Asti i att alkoholhalten är lägre, kolsyran är lägre, ambitionsnivån är högre och produktionen betydligt mindre. Den italienska vinlagen stipulerar minst 5,5% alkohol för Moscato d‘Asti med en potentiell alkoholhalt på 10%. Vid 5,5% avbryts alltså jäsningen och man bevarar därigenom maximalt med druvkaraktär och tillräckligt med restsocker för att vinet ska bli sött.

(Red: Uppgifterna om alkoholhalt kommer från Oxford Companion to Wine, men motsägs på flera håll, bl.a. italienska Wikipedia. Det ligger runt 5%, kan vi väl säga.)

Som vintyp kan Moscato d‘Asti vara ett alldeles förtjusande vin: aromatiskt, druvigt och samtidigt fjäderlätt, med en sötma som inte känns klibbig och en lätt mousse som inte känns påträngande. Så upplevde vi förra sommarens Prunotto, och när vi häromdagen prövade Franco Mondo Moscato d‘Asti 2008 från beställningssortimentet upplevde vi samma känsla av elegans. Det betraktas ofta som ett sommarvin, men vad kan vara mer uppiggande så här års? Vinet fungerar alldeles utmärkt på egen hand, en stund efter middagen.

Det vinet köper jag gärna igen, även om jag misstänker att den stundande sommaren börjar bli i senaste laget för en 2008 Moscato d‘Asti. I februari har det dykt upp en Moscato d‘Asti 2009 från producenten Viberti i Systembolagets ordinarie sortiment. Vi kalibrerar smaklökarna mot denna, och hoppas att det är sommarens nya favorit.

Nja, inte riktigt. Det här är lite för kladdigt och piggelinigt, och inte lika elegant som Franco Mondo. Båda vinerna har en ganska lång eftersmak i och med den kvardröjande sötman, men Viberti får en snarare att börja treva efter tandborsten. Med tvekan godkänt.

95707 Viberti Moscato d‘Asti 2009 (92:-) =
81188 Franco Mondo Moscato d‘Asti 2008 (107:-) +

PS. Det största problemet med Moscato d‘Asti är att korkarna är förbannat svåra att få upp! Champagnekork skulle inte fungera eftersom trycket är för lågt, men flaskan är ändå av lite tjockare glas med avsmalnande öppning. Så korken är bredare nertill! Min vinkyparkorkskruv brukar klara det mesta, men här är det på gränsen.

Barbaresco Produttori del Barbaresco 2004

Det har bloggats förr om barbarescon från kooperativet Produttori del Barbaresco i årgång 2004, men det är drygt ett år sedan. Vinet finns fortfarande listat i beställningssortimentet och döm om min förvåning när jag inte bara fick rätt vin, utan rätt årgång.

Relativt ljus färg med lite tunn kant. Direkt från uppkorkad flaska lämnar doften ingen tvekan om att det är nebbiolo i glaset. Torkad frukt, blommor, örter och nypon. Smaken är ganska slank och lite kärv med oresonliga tanniner. Gott, men lite vresigt. Vinet får en luftning och en stund i kylskåpsdörren; det är lite för varmt.

Strax före maten prövar vi igen. Doften var bra redan första gången, men mer frukt (hallon) kommer fram nu. Den stora skillnaden är i smaken: var kom all frukten ifrån? Det hjälper naturligtvis att ha en köttbit till, men nu får tanninerna sällskap av mörka bär: svartvinbär, plommon... Nu är ju inte balans det första man tänker på när det gäller nebbiolo - vinerna har gott om strävhet, kan kännas lite syrliga och tomma i mitten men man förlåter dem för deras fantastiska doft, matvänlighet och komplexitet. Tempereringen och luftningen har ändå gjort att vinet är mer balanserat än förut.

Jag är lite ute på hal is när det gäller viner över 200 kronor, men jag kan inte bedöma detta vin som annat än såväl druv- som ursprungstypiskt, gjort i traditionell still, och sammantaget gillar jag det skarpt. Det är här det börjar kännas lite futtigt att prata prisvärde, men = som betyg känns alltför snålt.

74670 Barbaresco Produttori del Barbaresco 2004 (235:-) +

Serrata Belguardo 2007 och Vedré 2006

Serrata Belguardo 2006 som har varit en klar favorit har kommit i ny årgång. Vi äter rostas med vitlökssmör och falska sniglar. Förutom toscanaren öppnar vi för ovanlighetens skull en spanjor, Vedré från Jumilla i södra Spanien.

Serrata Belguardo har en trevlig, rödfruktig doft med fatinslag. Smaken är medelfyllig, frisk och ganska stram. Ett mycket bra matvin. Det känns inte fullt så fylligt som förra årgången, och en ton av torkad frukt indikerar att vinet mognar lite snabbare än förut. Så jag är lite tveksam till lagringsdugligheten, men det är fortfarande mycket bra med fin syra och bra balans.

Vedré är gjort på 50% monastrell (=mourvèdre), 25% syrah och 25% tempranillo. Liksom Serrata Belguardo är det åt det blåröda hållet, men Vedré ser yngre och dessutom mörkare ut. Doften är större och mer öppen jämfört med toscanaren. Mer av mörk, lite syltig frukt, örter och tobak. Smaken brer på i fyllig, fruktig, lite överdådig stil. Ganska lång eftersmak med fat- och tobaksinslag. Doftmässigt är spanjoren mer intressant men smakmässigt lutar jag åt den lite stramare stilen hos Serrata Belguardo. Vedré ger mersmak, men frukten lirar lite för mycket solo och skulle kanske behöva lite mer ryggrad. Jag har svårt att kora en vinnare utan det handlar nog om tycke och smak. Men okej, jag skulle nog hellre köpa Serrata Belguardo igen.

22955 Serrata Belguardo 2007 (99:-) +
2126 Vedré 2006 (99:-) =

Brolo di Campofiorin 2006

Ibland undrar jag om jag har fått rätt vin i glaset. Importörens beskrivning:

Karaktär: Stor, mörk frukt med utpräglad körsbärskaraktär och lätt inslag av nya ekfat. Stram och mäktig med friska italienska syror och tydliga men mjuka tanniner. Lång och intensiv eftersmak med rik amaronekänsla.

Doften hos Brolo di Campofiorin är riktigt trevlig, på det där sötfruktiga, saftiga sättet som ibland hos Château-neuf-du-Pape. Färska svartvinbär och hallon, fat, kola och körsbär. Men smaken levererar inte alls. Visst, det är trevligt och lättdrucket i saftig, bärig stil men jag hade väntat mig så mycket mer. Det borde ha varit perfekt till entrecôte med hasselbackspotatis och två såser, men var alldeles för lätt. Att jämföra det med amarone är ett skämt.

32361 Brolo di Campofiorin 2006 (149:-) -

Santa Vittoria Langhe Rosso 2007

Till rigatonipasta med strimlad lövbiff i gräddig senapssås letar jag efter vin i skafferiet och får fram Santa Vittoria 2007. Barbera- och nebbiolovin lagras på ekfat var för sig i åtta månader, blandas sedan i proportionerna 70/30 och lagras fyra månader på stora fat.

Vinet är mycket mörkt rött i färgen och är till en början lite slutet. Det öppnar snart upp och bjuder på söt frukt med körsbär, svarta vinbär, fatkaraktär och lite russin. Vinet är medelfylligt med tydlig körsbärston, rostad ton, torkad frukt, nypon, örtkryddor och friska syror. Det fungerar mycket bra ihop med maten, och ännu bättre efter maten då jag nyper ett par bitar av parmesanosten som ligger kvar på bordet.

95386 Santa Vittoria Langhe Rosso 2007 (99:-) +

Fontanafredda Langhe Nebbiolo 2007

Från mina CellarTracker-noteringar kan jag se att jag drack Fontanafredda Langhe Nebbiolo av årgång 2006 i augusti, och tyckte mycket bra (++) om det. Jag sätter ++ på ungefär vart tionde vin och - på ungefär lika många. Resten fördelas ganska jämnt mellan = och +, så jag tycker inte att jag svävar ut alltför mycket i min betygsättning.

Vinvin.se höll med mig och slog till med FYND! Flera andra hyllade vinet, till exempel Aftonbladet med fyra plus. Men rösten från Sveriges mest respekterade vinblogg väger tungt i sammanhanget, och där var man inte imponerad. Man blir lite fundersam när omdömena kan skifta så mycket om samma vin. Under tiden har Fontanafredda gått och fått Gyllene Glaset av Allt om Mat (som ligger bakom vinvin.se).

Svenssonsmakaren nappade på mitt tips om Fontanafredda Langhe Nebbiolo, men fick med sig årgång 2007. Tyvärr blev han ganska besviken. Nu har jag själv provat 2007:an. Ja, Svensson, vad kan jag säga? Du hade helt rätt i ditt omdöme - det här duger inte. Vad som är än mer oroande är att vinets karaktär är så förändrad. 2006:an från i höstas var ung, fruktig och ganska stram. Den 2007:a jag nu har provat var menlös med blek frukt och en mogen kryddighet som jag inte alls hade väntat mig. Vinet känns faktiskt på väg utför. Vad har hänt? Jag får en déjà-vu-upplevelse från i våras, då Briccotondo Barbera hade genomgått en liknande metamorfos från lysande till mediokert. Antingen har man lyckats dåligt med årgång 2007, eller så är flaskvariationen hos Fontanafredda oacceptabelt hög.

Sådana här tillfällen får en att tvivla på sitt eget omdöme, men det finns bara ett betyg jag kan sätta här.

22300 Fontanafredda Langhe Nebbiolo 2007 (99:-) -

Pater Sangiovese 2007

Schysst vardagsitalienare med fat, körsbär och lite kryddiga inslag åt kanelhållet. Medelfylligt, lagom strävt, bra balans. Ett lagomvin i positiv bemärkelse. Inget man slår volter utav men ett vin som de flesta borde gilla.

22316 Pater Sangiovese 2007 (76:-) +

Rotari Rosé 2005

Hur beskriva Rotari Rosé? Det är nästan lättare att beskriva vad det inte är: det är definitivt inte champagne och det är inte särskilt komplext. Men det har inte heller den där störande bitterheten som brukar känneteckna många enklare mousserande viner. Vad som finns är en blekt rosa färg och en trevlig jordgubbs- och koladoft med ett aningen rostat inslag. Smaken är torr med ren, behaglig fruktighet och fin mousse. Det är ett lyckat vin helt enkelt.

7701 Rotari Rosé 2005 (99:-) +

Montepulciano d'Abruzzo 2008

Till en pastarätt på fredagskvällen handlar jag vin med den uttryckliga avsikten att köpa italienskt rödtjut. Mjölmat som spaghetti är faktiskt ganska svårkombinerat i och med att det inte direkt tar fram det bästa hos vin. Enligt boken Vinkurs för vinprovare (1990) av Spurrier/Dovaz är “mjölrätter (nudlar, ris, pasta och så vidare) oförmögna att förhöja ett vin trots deras relativa neutralitet, och passar bra till ett lätt rött bordsvin”. Även om jag tycker att boken generaliserar lite för mycket, är jag väl bekant med tillfällen då ett annars lovande vin har blivit rätt misslyckat i samband med pasta.

Montepulciano d'Abruzzo med varunummer 7126 kommer jag ihåg från då det lanserades under min tid på Bolaget för många år sedan. (Det hade för övrigt snyggare etikett då.) Det råder ingen brist på recensenter som med jämna mellanrum skriver upp vinet ifråga, så jag grabbar en flaska för 61 spänn.

Vinet är blårött och ser precis så ungt ut som det är. Doften är okej, lite fruktig, mörka bär utan någon större komplexitet. Smaken är okej men inte mer - ungt och lite bläckigt, lite svart vinbär, en kryddig ton och viss kärvhet. Det glider ner. Men man får vad man betalar för, och i mitt tycke är det man får inte så kul. Bäst prisvärde i det här prisläget får man nog av att köpa lådvin. Och eftersom jag sällan köper lådor gör jag nog bäst i att undvika den här prisklassen: ynka 20-30 kronor mer ger så enormt mycket intressantare viner.

7126 Montepuciano d'Abruzzo Bianchi 2008 (61:-) =

Le Tense Sassella och Barolo Marialunga 2005

I besöksstatistiken som jag får tillsänt mig dagligen från susnet kan jag bland annat se vilka Google-sökningar som har lett folk att besöka bloggen. Självklart matchar sökningarna diverse viner som jag har bloggat om, men en sökning står ut litegrann: “barolo marialunga”. I våras skrev jag om ett restaurangbesök där jag drack vinet i fråga, och tydligen är det fler som har stött på vinet och är nyfikna. Sökningen ifråga placerar den här bloggen rätt högt på Google.

Det var inte svårt att hitta importören och vinet på nätet. Jag har aldrig förut prövat att göra så kallad privatimport, men eftersom jag gillade vinet lade jag in en beställning på ett kolli (6 flaskor) i våras. Jag ringde till och med upp importören och fick bekräftat att vinet fanns i lager. Sedan dröjde det många månader. Jag hade i stort sett gett upp då det kom lite signaler från Systembolaget om att vinet var på gång, och en vacker dag fanns det på min lokala butik. Inte oväntat hade det bytt årgång till 2005. Jag har varit lite tveksam till om jag verkligen ska göra reklam för vinet här på bloggen, med tanke på hur besvärligt det var att få hem det, men men...

Slutpriset per flaska blev 185 kronor. Billigaste Barolo på Bolaget i skrivande stund kostar 198:-, så det måste betraktas som ett rimligt pris. För att få en uppfattning om hur vinet står sig i en jämförelse ställdes det mot ett annat Nebbiolo-vin som har fått bra omdömen, Le Tense Sassella 2005.

Le Tense har en ganska ljus färg med tegelröd kant. Doften är varm och öppen med viss mognad, kryddig ton och druvtypiska inslag av torkade blommor och nypon. Smaken är medelfyllig och relativt sträv, med mognadstoner och torkad frukt. Ytterst balanserat och njutbart - har inte hunnit torka ut ännu, men ska antagligen inte sparas längre.

Cascina Bruni Barolo Marialunga 2005 är mörkare och mer blårött i färgen, med en något vattrad kant. Årgången är densamma, men det här vinet är yngre. Doften domineras av kryddig fruktighet och mörka bär med ett rökigt inslag. Den typiska Nebbiolo-doften av rosor finns här också, utan att vara lika framträdande. Smaken är fyllig och sträv med bra balans, tydlig svartvinbärsfrukt, inslag av hallon och torkad frukt.

Slutomdöme: Valtellina-vinet är mer generöst och drickfärdigt idag. Barolo-vinet är yngre, fruktigare och djupare, och bör utvecklas positivt under de närmaste åren.

32341 Le Tense Sassella 2005 (129:-) +
Cascina Bruni Barolo Marialunga 2005 (185:-) +(++)

Uppsamlingsheat

Jag har varit rätt dålig på att uppdatera bloggen på sistone. Det beror inte på någon vit månad eller så, utan mest på att jag har stött på en räcka med rätt ointressanta viner.

Snabb sammanfattning av några urdruckna flaskor den gångna månaden:
Bra viner:
2005 Allesverloren Estate Fine Old Vintage (135:-) +
2007 Alain Brumont Vin de Pays des Côtes de Gascogne Gros Manseng-Sauvignon (79:-) +

Allesverloren är ett mycket prisvärt portvinsalternativ. Rekommenderas. Och Alain Brumonts vita vin från Sydfrankrike har aldrig gjort mig besviken.

Viner som inte lämnade några större intryck:
2007 Allesverloren Shiraz (99:-) =
2005 Albaruta (Cecchi) Montefalco Rosso (159:-) =
2005 Penfolds Shiraz Koonunga Hill (94:-) =

Allesverlorens röda Shiraz hade jag inga större förväntningar på, och det var också rätt lättglömt. Penfolds Shiraz tyckte jag bättre om sist jag provade det. Albaruta var ett okej vin men inget jag köper igen.

Besvikelser:
2004 Fontanafredda Barolo Serralunga d'Alba (221:-) -(=)
2007 Jean-Marc Brocard Chablis 1er Cru Beauroy (169:-) -
2007 Forster Winzerverein EG Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese (87:-) -

Jag tycker inte att Barolon levererade för det priset, och det gäller i än högre grad för Chablis-vinet. Deidesheimer Herrgottsacker slutligen minns jag som ett vin som var synnerligen pålitligt, och Forster Winzerverein fick priser en gång i tiden om jag inte minns fel. Vad har hänt?

Zenato Valpolicella Classico 2006

Vädret är varmare, maten är lättare och de borde vinerna också vara. Jag brukar vanligtvis gravitera mot tyngre viner, men nu är jag på jakt efter något som bättre passar årstiden, vilket innebär att jag rör mig på lite okänd mark.

Valpolicella hade en gång i tiden ett rykte om sig att vara ett lätt och syrligt vin, föga komplext utan något man sköljde ner pasta eller pizza med. Tiderna och vinerna har förändrats, men fortfarande lever föreställningen om Valpolicellavin=lätt kvar i mångas medvetande. Själv förväntar jag mig ett medelfylligt, fruktigt vin med körsbärsaromer som bör fungera bra till spaghetti och köttfärssås. Jag går och köper två olika Valpolicellaviner, och det blir Allegrini Valpolicella Superiore till pastan. Smakprovet före maten är lovande - vinet har en viss behaglig kärvhet, som är rätt så aptitretande. Men till pastan funkar det inte alls, det känns bara syrligt och snipigt. Systembolagets webbplats beskriver i skrivande stund årgång 2005:

Doft: Stor, kryddig doft med inslag av fat, romrussin, katrinplommon, körsbär och stjärnanis.
Smak: Kryddigt vin med inslag av fat, romrussin, katrinplommon, körsbär, vanilj, choklad och stjärnanis.

Om vinet hade varit så hade jag nog njutit av det på egen hand, men vinet (som släpptes i april) har redan bytt årgång och 2006:an är inget jag kommer att köpa igen.

Den andra flaskan Valpolicella är Zenato, som avnjuts några dagar senare till pancettalindad fläskfilé fylld med röd pesto. Det är en helt annan historia. Inget kärvt och snipigt här, utan ett fruktigt, generöst, lite kryddigt vin med fatinslag och bra balans. Gott till maten och gott utan mat, som det ska vara.

6010 Allegrini Valpolicella Superiore 2006 (99:-) =
12385 Zenato Valpolicella Classico 2006 (119:-) +

Nivole 2008

Muscat är en druvsort för sig. Viner doftar och smakar som bekant i allmänhet inte av druvor, men Muscat är ett undantag. Muscatviner kan vara oerhört charmiga med sina druviga, aromatiska stil men brukar inte bjuda på något större djup, även om det förekommer starkviner på druvan som ger lite mer anledning att stanna upp.

De mousserande Asti-vinerna har ett rätt gott anseende med tanke på priset, men de hör som sagt till de billigare bubbelvinerna på Systembolaget. Nivole 2008 från Michele Chiarlo kommer också från Piemonte, men är en annan variant av sött muscatvin. På hemsidan beskrivs vinet som DOCG Moscato d'Asti, men flaskans beteckning är rätt och slätt DOC Piemonte.

Det ploppar lite extra när korken dras upp - vinet är nämligen lätt mousserande, men försluts alltså med vanlig kork. Doften bjuder på precis den förväntade, härliga, aromatiska muscatdoften fast utan den lite stickiga ton man kan hitta i Asti Spumante. Smaken är likaså mycket mer elegant än Asti med lättare mousse. Ett slags super-Asti. En flaska Nivole kostar lika mycket som en flaska Spumante, men den är förstås hälften så stor. Alkoholhalten i Asti Spumante är inte hög, men här är vi nere på blott 5%, vilket bidrar till vinets lätthet.

Ett gott vin, inköpt för 61:- (nu 69:-). Prisvärt? Nja ... Till skillnad från andra söta viner är detta så lätt och läskliknande, att en halvflaska på två personer försvinner i ett par klunkar. Var det verkligen 375 ml i flaskan?

7787 Nivole 2008 (69:-/375 ml) -

Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2005

Det har skrivits såväl spalt- som bloggmetrar om detta vin, som obarmhärtigt prishöjdes från 107 till 119 kronor häromdagen. Jag har inga ambitioner att någonsin bli lika elokvent som Finare Vinare, så jag nöjer mig med att hitta torkad frukt och torkade blommor, kryddor, nypon, en starkvinston och banne mig om det inte är Brandts skorpor. Om den här doften hade en färg, så vore det orange. Färgen är som ofta med Nebbiolo bedrägligt ljus. Smaken är på sin höjd medelfyllig, med relativt mycket strävhet - också detta typiskt Nebbiolo. Torkad frukt kommer igen i smaken, och eftersmaken är sötsur på ett mycket behagligt sätt.

Vi hade födelsedagsmiddag i familjen här på söndagen, och lagade till en svensk klassiker: Oxfilé Provençale. Behöver jag säga att vinet passade som handsken.

7306 Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2005 (107:-) +

Serrata Belguardo 2006

Trots att 2005:an av samma vin markerades som fynd av Allt om Mat så sent som i höstas, så är det nu röd prislapp som gäller: 99:- (129:-). Det står konstigt nog inte så på Bolagets hemsida - misstag?

Jag prövade både Serrata Belguardo 2005 och brorsan Bronzone Belguardo 2006 i höstas. Jag tyckte Serrata var bra men Bronzone bättre, så jag köpte på mig ett par stycken sådana. När det nu är rea på Serrata Belguardo tog jag risken att köpa några flaskor osett. Detta är mina intryck:

Doft: inledningsvis lite knuten, men man hittar örter, tobak, svarta vinbär och fat. Vinet öppnar upp i glaset och fruktigheten framträder mer, med inslag av röda bär (jordgubbe?).
Smak: stram, fyllig, sträv, fruktig, rostad, tobak, surkörsbär, svarta vinbär, fat. Jag anar en ton av granit i eftersmaken. Alkoholen (13,5%) är framträdande men inte störande. Vinet är inte helt i balans, men jag misstänker att det kan slipas av med ett par års lagring. Fast jag gillar den här stilen skarpt, så jag tycker att det är väldigt gott i nuläget.

Tidigare bloggare tycks inte ha varit helt övertygade. Själv är jag som sagt såld på vinet, det här är min påse. Jag har ingen aning om huruvida det kommer att komma in mer på Bolaget eller om det är utförsäljning. Jag kommer att anta det senare och försöka köpa ytterligare ett par flaskor, om jag hinner.

22955 Serrata Belguardo 2006 (99:-) ++

Mandrone di Lohsa 2003

Mandrone di Lohsa är gjort på 80% Cabernet Sauvignon, vilket man kan ana i doften, som har inslag av ceder och svart vinbär, med tydlig ekfatsinblandning. Smaken är medelfyllig och balanserad med viss alkohol och mer ekfat. Ett bra vin, som inte riktigt motiverar sin höga prislapp.

99036 Mandrone di Lohsa (299:-) =

Cascina Bruni Barolo Marialunga 2004

Allmänna Galleriet hade en Barolo på sin vinlista för 550:-. Med tanke på vad Barolo brukar kosta och med tanke på restaurangpåslaget tyckte jag att det inte borde vara ett dåligt val. Det var det inte heller - vi tog också in Artezin Zinfandel 2005 för nästan samma pris, vilken kostar 136:- på Bolaget. Alltså gissningsvis en 140-kronors Barolo. Det är alltid svårt att vara objektiv då man tar in vin till maten på restaurang, men Barolon hade definitivt druvkaraktär och viss elegans. I mitt tycke var Zinfandeln utklassad.

Skulle vara intressant att pröva en bra, prisvärd Nebbiolo typ Pio Cesare Nebbiolo för en jämförelse, och varför inte en riktigt bra Barolo - Fontanafreddas Barolo finns i många Systembolagsbutiker och lär ska vara rätt bra.

Om bloggen

Idén med denna blogg är ganska anspråkslös; jag kommer att skriva om viner jag prövar, och i viss mån om mat till vin. Titeln till bloggen syftar på Systembolagets standardbedömning av hållbarheten för de viner man provar. Jag raljerar egentligen inte över att man är restriktiv, men visst finns det tillfällen då alla ett vins sensoriska egenskaper (smakcirklarna) samt druvsort och årgång alla pekar i en och samma riktning.

Mina egna erfarenheter av att lagra vin är rätt begränsade. Däremot har jag viss kunskap om och erfarenhet av att prova vin, och jag har sagt mig själv många gånger att jag borde börja stoppa undan lite flaskor. I höstas gjorde omständigheterna att jag äntligen började köpa på mig lite flaskor med avsikt att lagras. Jag förde först in dem i ett kalkylblad, men häromveckan reggade jag mig på CellarTracker och förde över min anspråkslösa vinkällare dit. Helt suverän sajt.

Jag kommer inte att hålla till mig någon speciell vintyp. Just nu är proportionen rött till vitt i min källare 2-mot-1. Andelen vitt är nog i högsta laget, med tanke på att jag inte äter fisk. Av de vita är en tredjedel söta. Jag har en viss förkärlek för fylliga, tuffa rödviner men har också insett att det inte alltid är helt idealiskt till mat, så jag kommer att försöka hitta fler medelfylliga rödvinsalternativ.

De torra vita vinerna ska med fördel vara fylliga och smakrika. Och pratar vi lagring är det inte direkt Chardonnay jag tänker på.

Vid en titt i CellarTracker kan jag konstatera att jag för närvarande mest köper vin från Frankrike, Italien och Australien i den ordningen. Jag går ofta över 100:- men sällan över 200:- per flaska. Jag har dock lovat mig själv att inte snåla på vin, så jag rör mig uppåt i pris ... Frankrike betyder ofta Sydfrankrike och Italien betyder mest Toscana - rätt givna val då man börjar köpa vin runt hundralappen med avsikt att lagra. Annars har mitt förstaval de senaste åren för röda viner för omedelbar konsumtion varit Australien.

USA-viner var ofta ganska bra köp för några år sedan, men just nu känns det skakigt. Kronstam håller med i dagens DN. Den stigande dollarkursen kommer sannolikt göra saken etter värre vid Systembolagets kommande prisjustering. Portugal kommer starkt. Även om jag många gånger har uppskattat portugisiskt vin för deras prisvärde och robusthet har det inte riktigt klickat för mig de senaste gångerna jag har testat. Som så många andra älskade jag Riojaviner en gång i tiden, och precis som många andra blev jag så less på dem (det finns förstås undantag) att jag inte ens såg åt spanskt vin på flera år. Det är säkert oförtjänt - jag borde ge Spanien en chans.

På den vita torra sidan ser landskapet rätt annorlunda ut. Pratar vi lagring finns det till att börja med gott om givna kandidater från olika regioner i Frankrike, samt från Australien. Jag kommer också att lagra tyska viner (spätlese och uppåt). Inte direkt några konstigheter med andra ord.

Briccotondo Barbera 2007

Jag provade Briccotondo Barbera någon gång förra året efter att ha läst goda recensioner i någon tidning. Det bör alltså ha varit årgång 2006, och det är inte svårt att hitta recensenter som prisar vinet. Själv mindes jag det som mycket bra.

Däremot kan jag omöjligt förstå lovorden över 2007:an. Jag hade vissa förhoppningar på att den inledande kärvheten och knutenheten skulle ge vika efter luftning, men jag lyckades aldrig värma upp till det här vinet. Dålig flaska?

2773 Briccotondo Barbera 2007 (69:-) =