Raimat Abadia Blancs de Blancs 2008

Raimat Abadia Blancs de Blancs 2008 blev i somras utsett till mest prisvärda vitvin i priskategorin 60-69 kronor. Av det kan man dra slutsatsen att antingen måste de andra vinerna ha varit ohyggligt dåliga, eller så har vinet tappat rejält på ett halvår. Jag köpte det till matlagning och att dricka till hemgjorda småpizzor. Efter maten gick visserligen resten av flaskan ner, men med viss svårighet. Doften ger ett intryck av päron-Mer och är okej, men i smaken håller fruktsyran på att ge vika och avslöjar då en jordig, lite kväljande ton.

Vinet är gjort på Chardonnay och Albariño. Det låter som en bra idé att låta en druvsort stå för fyllighet och struktur, en annan för parfym och livlighet. Jämför sémillon/sauvignon blanc. Jag förstår att vinet ska drickas ungt, men jag köpte det igår och ett halvår till sedan sommaren borde det väl ha klarat.

2725 Raimat Abadia Blancs de Blancs (69:-) -

Serrata Belguardo 2007 och Vedré 2006

Serrata Belguardo 2006 som har varit en klar favorit har kommit i ny årgång. Vi äter rostas med vitlökssmör och falska sniglar. Förutom toscanaren öppnar vi för ovanlighetens skull en spanjor, Vedré från Jumilla i södra Spanien.

Serrata Belguardo har en trevlig, rödfruktig doft med fatinslag. Smaken är medelfyllig, frisk och ganska stram. Ett mycket bra matvin. Det känns inte fullt så fylligt som förra årgången, och en ton av torkad frukt indikerar att vinet mognar lite snabbare än förut. Så jag är lite tveksam till lagringsdugligheten, men det är fortfarande mycket bra med fin syra och bra balans.

Vedré är gjort på 50% monastrell (=mourvèdre), 25% syrah och 25% tempranillo. Liksom Serrata Belguardo är det åt det blåröda hållet, men Vedré ser yngre och dessutom mörkare ut. Doften är större och mer öppen jämfört med toscanaren. Mer av mörk, lite syltig frukt, örter och tobak. Smaken brer på i fyllig, fruktig, lite överdådig stil. Ganska lång eftersmak med fat- och tobaksinslag. Doftmässigt är spanjoren mer intressant men smakmässigt lutar jag åt den lite stramare stilen hos Serrata Belguardo. Vedré ger mersmak, men frukten lirar lite för mycket solo och skulle kanske behöva lite mer ryggrad. Jag har svårt att kora en vinnare utan det handlar nog om tycke och smak. Men okej, jag skulle nog hellre köpa Serrata Belguardo igen.

22955 Serrata Belguardo 2007 (99:-) +
2126 Vedré 2006 (99:-) =

Tendral 2007

Systembolagets billigaste Prioratvin heter för närvarande Tendral och går löst på 115 kronor. Druvsorterna är grenache, mazuelo (carignan) och syrah. Vinet anfaller direkt ur glaset med en stor, bärfruktig doft. Där finns också russin samt ett övermått av kryddor, såpass mycket att vinet helt enkelt doftar glögg. Smaken är generös och svartvinbärsfruktig. Även om vinet är fylligt och ganska strävt så gör alkoholen och sötman att det blir syltvarning. I eftersmaken känns en rostad fatton och så slår kryddnejlikan till igen och gör det hela till kall glögg.

Tendral är inte ett dåligt vin och med sin fruksötma gör det sig ganska bra till gorgonzolan efter maten. Men i likhet med många grenachebaserade viner är det lite för syltigt och slappt och får mig att längta efter något stramare och kärvare.

2721 Tendral 2007 (115:-) =

El Pedrosal 2006

El Pedrosal är ett Ribera del Duero-vin som jag har tyckt varit stabilt och rätt pålitligt i tidigare årgångar. Vi prövar 2006:an, som har funnits ett bra tag på Bolaget. Doften bjuder inte på några överraskningar, det här är eklagrad tempranillo. Smaken är medelfyllig med hyfsad frukt och mer ek. Rätt mycket ek faktiskt. Många viner vinner i längden men det här är inte ett av dessa. Efter ett tag känns frukten alltmer gles och eken börjar bli besvärande. Nej, det här vinet har varit bättre.

2389 El Pedrosal 2006 (87:-) -

Rökta räkor med aioli - vad dricker man till?

Svenssonsmakaren serverar rökta räkor och funderar på vad som passar till. Jag föreslår djärvt Gewurztraminer, men ångrar mig lite sedan: det kanske är allför djärvt? Fino-sherry ska det förstås vara! Nå, jag kände mig ganska nöjd med bägge rekommendationerna men blev oerhört sugen på att pröva själv. Sagt och gjort, semesterns inträdande firades med inköp av såväl fino som Gewurztraminer, samt en påse rökta räkor. Aiolin vispades ihop. Sanningens ögonblick!


Inocente har ljust gul färg och den där fernissaliknande doften som bara kan komma från fino. Nötter, jäst och mogna, gula äpplen kompletterar. Vinet är lätt och snustorrt, med stramhet och beska. Snålvattnet rinner till. Aptitretande är nyckelordet! Jag doppar en skalad räka i aiolin och doftar på vinet. Det känns som att det här kommer att fungera bra. Och det gör det också - det är i synnerhet röksmaken hos räkorna som gifter sig med vinet och blir kvar i eftersmaken.


Nu är det dags för en riktig klassiker: Gewurztraminer Réserve Hennÿ 2007 från Alsace. Enligt importören har detta vin sålts i Sverige sedan 1953, vilket skulle vara strax innan motboken avskaffades! Det brukar få bra betyg av pressen och tycks dessutom ha haft en ganska gynnsam prisutveckling. Men jag antar att ett vin som alltid har funnits inte väcker något större intresse hos vinskribenterna. Dessutom misstänker jag att Gewurztraminer är en lite “omodern” druvsort. Det stämmer inte in på hur torrt vitt vin ska smaka: antingen lätt, friskt och krispigt, eller lite fylligare, smörigt och fatlagrat med inslag av tropisk frukt. Gewurztraminer passar inte riktigt in. Allting är fel: det är för blommigt, för kryddigt, har för låg syra och för mycket sötma. Och det är för olikt Riesling, kanske man skall tillägga med tanke på sötman.

Jag har mina dubier när jag känner den blommiga doften från glaset, med honungsmelon och äppelmos. Kan detta verkligen fungera? Jodå, det fungerar. En aning sötma hos vinet går ihop med sötman hos räkorna. Rökigheten är inget problem för ett så smakrikt vin. Men pricken över i är aiolin ihop med vinet. Om sherryn och de rökta räkorna fungerar bra ihop, är Alsace-vinets bästa kompis den krämiga vitlöksmajonnäsen.

Slutsats: en hård match mellan två bra kämpar. Men till slut vinner Gewurztraminer på sin sinnlighet, sin mjukhet och sin långa eftersmak. Finon gjorde en bra match, och kommer gärna igen till något tilltugg med lite mer sälta.

2176 Gewurztraminer Réserve Hennÿ 2007 (109:-) +
8202 Fino Inocente (57:-/375 ml) +

Torres Gran Coronas Cabernet Sauvignon 2005

Dags att ge Rioja en chans igen, tänkte jag. Det får dock vänta, eftersom Conde de Valdemar 2005 var korkdefekt. Så jag öppnade istället en Torres Gran Coronas, vilket var ett riktigt bra vin. Bra balans och frukt, välgjort och drickvänligt. Fast jag borde förstås ha köpt två flaskor Rioja, men jag fegade ur lite.

12697 Torres Gran Coronas Cabernet Sauvignon 2005 (92:-) =

Om bloggen

Idén med denna blogg är ganska anspråkslös; jag kommer att skriva om viner jag prövar, och i viss mån om mat till vin. Titeln till bloggen syftar på Systembolagets standardbedömning av hållbarheten för de viner man provar. Jag raljerar egentligen inte över att man är restriktiv, men visst finns det tillfällen då alla ett vins sensoriska egenskaper (smakcirklarna) samt druvsort och årgång alla pekar i en och samma riktning.

Mina egna erfarenheter av att lagra vin är rätt begränsade. Däremot har jag viss kunskap om och erfarenhet av att prova vin, och jag har sagt mig själv många gånger att jag borde börja stoppa undan lite flaskor. I höstas gjorde omständigheterna att jag äntligen började köpa på mig lite flaskor med avsikt att lagras. Jag förde först in dem i ett kalkylblad, men häromveckan reggade jag mig på CellarTracker och förde över min anspråkslösa vinkällare dit. Helt suverän sajt.

Jag kommer inte att hålla till mig någon speciell vintyp. Just nu är proportionen rött till vitt i min källare 2-mot-1. Andelen vitt är nog i högsta laget, med tanke på att jag inte äter fisk. Av de vita är en tredjedel söta. Jag har en viss förkärlek för fylliga, tuffa rödviner men har också insett att det inte alltid är helt idealiskt till mat, så jag kommer att försöka hitta fler medelfylliga rödvinsalternativ.

De torra vita vinerna ska med fördel vara fylliga och smakrika. Och pratar vi lagring är det inte direkt Chardonnay jag tänker på.

Vid en titt i CellarTracker kan jag konstatera att jag för närvarande mest köper vin från Frankrike, Italien och Australien i den ordningen. Jag går ofta över 100:- men sällan över 200:- per flaska. Jag har dock lovat mig själv att inte snåla på vin, så jag rör mig uppåt i pris ... Frankrike betyder ofta Sydfrankrike och Italien betyder mest Toscana - rätt givna val då man börjar köpa vin runt hundralappen med avsikt att lagra. Annars har mitt förstaval de senaste åren för röda viner för omedelbar konsumtion varit Australien.

USA-viner var ofta ganska bra köp för några år sedan, men just nu känns det skakigt. Kronstam håller med i dagens DN. Den stigande dollarkursen kommer sannolikt göra saken etter värre vid Systembolagets kommande prisjustering. Portugal kommer starkt. Även om jag många gånger har uppskattat portugisiskt vin för deras prisvärde och robusthet har det inte riktigt klickat för mig de senaste gångerna jag har testat. Som så många andra älskade jag Riojaviner en gång i tiden, och precis som många andra blev jag så less på dem (det finns förstås undantag) att jag inte ens såg åt spanskt vin på flera år. Det är säkert oförtjänt - jag borde ge Spanien en chans.

På den vita torra sidan ser landskapet rätt annorlunda ut. Pratar vi lagring finns det till att börja med gott om givna kandidater från olika regioner i Frankrike, samt från Australien. Jag kommer också att lagra tyska viner (spätlese och uppåt). Inte direkt några konstigheter med andra ord.