När det gäller saker som vin, mat, böcker, tidningar, film, musik, konst och dylikt är vi i de flesta fall enbart konsumenter. Vi dricker vin, äter, ser på film, läser, lyssnar på musik eller betraktar en tavla utan närmare reflektion. Vi vet ungefär om vi tycker att något är bra eller dåligt (I don't know much about art, but I know what I like) utan att närmare fundera över saken eller utveckla vår smak. Vi vet nämligen att det oftast krävs en ansträngning för att lära sig uppskatta okända viner, ny mat, svåra böcker, ovana filmgenrer, musik, konst och så vidare. (Det blir omständligt att räkna upp alla dessa företeelser varje gång så låt oss ge dem ett samlingsnamn, till exempel kultur.)
Och förutom att vi avkrävs ett visst engagemang, betalar vi ett pris för att gå från att bara vara konsument av kultur till att vara intresserad. Det är nämligen nästan garanterat att man kommer att bli besviken då och då.
Resonemanget håller för de flesta former av kultur, men låt oss ta vin som exempel (det här är ju en vinblogg). Så länge vi bara är vinkonsumenter dricker vi för att det är socialt, för att bli berusade och för att det smakar bra till maten eller på verandan. Vi gillar vin, men vi är inte direkt intresserade av det. Några viner är goda, andra mindre goda och om de flesta har vi ingen aning. Vi håller oss helst till de goda vinerna. Vi ser att det skrivs om vin i tidningarna men tycker att vinspråket är lite fjantigt och snobbigt.
Det är dock med vin som med annan kultur: det finns en risk att vi förr eller senare råkar ut för en upplevelse som får oss intresserade. (Kultur handlar om upplevelser.) Vissa av oss är mer mottagliga än andra. Ofta är det en intresserad person som hjälper oss på traven, om det så bara är i form av en tidningsartikel eller ett blogginlägg. Det är ganska få av oss som ger oss in på helt okänd mark spontant.
Nå, vi har nu druckit en flaska vin som var en upplevelse, inte bara berusning, och har tagit ett litet steg mot att bli intresserade. Några av oss försöker nu få tag på exakt samma vin: samma märke, samma årgång. Några av oss bestämmer sig för att pröva ett dittills okänt men liknande vin som det förra. Oavsett vilket är risken att vi blir besvikna. Även den som fick tag på samma vin som sist märker ofta att upplevelsen inte var riktigt lika stark som första gången. Några av oss ger nu upp och går tillbaks till känd mark. Andra bestämmer sig för att fortsätta utveckla sitt intresse. Och gör vi det vet vi att vi kommer att bli besvikna. Vi måste pröva nya viner för att hitta nya upplevelser, och vi börjar ställa högre krav. Vill vi bara dricka “goda viner” är vi tillbaka i konsumentstadiet igen.
Det finns ingen som prövar ny mark oavbrutet. Det är alldeles för ansträngande. Ofta kommer vi till en platå, stannar där och övergår till konsumentstadiet igen ett tag. Men har vi blivit bitna ser vi fram emot att utforska nya vintyper i framtiden.
Om man har uppnått intressestadiet - eller stadierna, det finns många nivåer - är det lätt hänt att se ned på nivåerna under. Man suckar över “elegant boxvin” eller “månadens fyndviner”. Eller som i fallet musik: “lugn, välkänd klassisk musik av de stora tonsättarna” vilket betyder samma stycken som vi redan har hört hundratals gånger. Fast egentligen är konsumentstadiet på intet sätt mindervärdigt eller sämre än intressestadiet. Själv är till exempel rätt så ointresserad av konst. Visst händer det att jag går på museum, visst hänger det några tavlor på väggarna men jag har svårt att förstå Claes Mosers upphetsning i Antikrundan över en tavla naivistisk konst. Man kan inte vara intresserad av allting. Och till skillnad från Claes Moser blir jag sällan besviken över vilka tavlor som hänger på väggen.
Frankofilen utropade häromdagen Vin ÄR kultur! med anledning av en utmärkt artikel om Bourgogne i SvD och jag kan som synes bara instämma. Det här inlägget kom sig av att jag började reflektera över varför jag inte hade druckit fler goda viner under jul- och nyårshelgen. :)
Lönar sig lagring?
1 år sedan
