lördag, december 26, 2009

Crozes-Hermitage Papillon 2006


Det behövs en ursäkt för att öppna en flaska gott vin. Ursäkten idag består i ett stycke biff, brynt runtom och sedan en timme i 90-gradig ugn. Till det kokta rotfrukter (jordärtskockor och rotselleri) med lite smör och salt. Men nu var det inte maten det gällde, utan vinet - Crozes-Hermitage Papillon 2006. Producenten heter Gilles Robin och vinet finns i beställningssortimentet.

Kanske lite för ungt ännu? Bäst att ta ett doft- och smakprov. Mörk frukt, svartpeppar och lite dieselmotor. Lite kärvt och vresigt, precis som vi minns det från den förra flaskan för ett år sedan. Bör vinna på att luftas.

Med luftning händer det saker i doften. Örter, te, järn och nu kommer sötare frukt fram med jordgubb och blåbär. Mycket trevlig doft. Smaken är ganska fyllig, men fruktsyran dominerar över garvsyran vilket gör att frukten känns sval och syrlig. Ingen förnimmelse av sötma. Det är väl detta som kallas angenäm kärvhet. Jag gillar det; detta smakar vin och inte fruktsaft.

Litet frågetecken för den något fruktfattiga smaken men plus för aptitretande syror och den redan ganska komplexa doften. Med lite mognad borde det kunna bli ganska häftigt; jag hoppas och tror att frukten räcker till.

88852 Crozes-Hermitage Papillon 2006 (135:-) +(++)

onsdag, december 23, 2009

Raimat Abadia Blancs de Blancs 2008

Raimat Abadia Blancs de Blancs 2008 blev i somras utsett till mest prisvärda vitvin i priskategorin 60-69 kronor. Av det kan man dra slutsatsen att antingen måste de andra vinerna ha varit ohyggligt dåliga, eller så har vinet tappat rejält på ett halvår. Jag köpte det till matlagning och att dricka till hemgjorda småpizzor. Efter maten gick visserligen resten av flaskan ner, men med viss svårighet. Doften ger ett intryck av päron-Mer och är okej, men i smaken håller fruktsyran på att ge vika och avslöjar då en jordig, lite kväljande ton.

Vinet är gjort på Chardonnay och Albariño. Det låter som en bra idé att låta en druvsort stå för fyllighet och struktur, en annan för parfym och livlighet. Jämför sémillon/sauvignon blanc. Jag förstår att vinet ska drickas ungt, men jag köpte det igår och ett halvår till sedan sommaren borde det väl ha klarat.

2725 Raimat Abadia Blancs de Blancs (69:-) -

måndag, december 21, 2009

Alto Cabernet Sauvignon 2006

Alto Cabernet Sauvignon har kommit med i varukorgen på bolaget lite på måfå någon gång. Jag vet just ingenting om vinet annat än Systembolagets smakbeskrivning. Det kan vara ett stolpskott, det kan vara jättebra eller (mest troligt) ett okej men inte minnesvärt vin. Jag har således inte några större förväntningar på kvällens röda, annat än att det troligtvis kommer att ha ett rökigt inslag, och förhoppningsvis har bra frukt utan att bli syltigt och slappt.

Färgen är mörkt röd, där den blå kanten precis håller på att ge med sig. Doften är som väntat generöst fruktig med mörka bär - och visst finns där ett rökigt inslag - men också ceder, svartpeppar, en fräsch, örtig ton samt lite skog (grönmossa) som antyder begynnande mognad. Efterhand i glaset dyker några av julens dofter upp i form av kanel, russin och dadlar. Smaken är fyllig med björnbär, plommon, svarta vinbär och en eftersmak av tobak. Även om en viss eldighet kan skönjas finns det tillräckligt med strävhet och syror för att helheten ska bli riktigt bra.

Så här långt inga direkta överraskningar men inte heller några fel, och vi kan  bocka av såväl ursprungs- som druvtypicitet. Det kanske saknas det där lilla extra för att jag ska bli riktigt lyrisk, men det överträffade helt klart förväntningarna, så jag kan rekommendera vinet och köper det gärna igen.

Efter maten hittar jag en bit chèvre i kylen. Getost och rödvin - funkar det? Osten är mild och halvmogen, så att den börjar påminna lite om en camembert med kärna. Kombinationen fungerar oväntat bra!

2070 Alto Cabernet Sauvignon 2006 (135:-) +

lördag, december 19, 2009

Serrata Belguardo 2007 och Vedré 2006

Serrata Belguardo 2006 som har varit en klar favorit har kommit i ny årgång. Vi äter rostas med vitlökssmör och falska sniglar. Förutom toscanaren öppnar vi för ovanlighetens skull en spanjor, Vedré från Jumilla i södra Spanien.

Serrata Belguardo har en trevlig, rödfruktig doft med fatinslag. Smaken är medelfyllig, frisk och ganska stram. Ett mycket bra matvin. Det känns inte fullt så fylligt som förra årgången, och en ton av torkad frukt indikerar att vinet mognar lite snabbare än förut. Så jag är lite tveksam till lagringsdugligheten, men det är fortfarande mycket bra med fin syra och bra balans.

Vedré är gjort på 50% monastrell (=mourvèdre), 25% syrah och 25% tempranillo. Liksom Serrata Belguardo är det åt det blåröda hållet, men Vedré ser yngre och dessutom mörkare ut. Doften är större och mer öppen jämfört med toscanaren. Mer av mörk, lite syltig frukt, örter och tobak. Smaken brer på i fyllig, fruktig, lite överdådig stil. Ganska lång eftersmak med fat- och tobaksinslag. Doftmässigt är spanjoren mer intressant men smakmässigt lutar jag åt den lite stramare stilen hos Serrata Belguardo. Vedré ger mersmak, men frukten lirar lite för mycket solo och skulle kanske behöva lite mer ryggrad. Jag har svårt att kora en vinnare utan det handlar nog om tycke och smak. Men okej, jag skulle nog hellre köpa Serrata Belguardo igen.

22955 Serrata Belguardo 2007 (99:-) +
2126 Vedré 2006 (99:-) =

lördag, december 12, 2009

Brolo di Campofiorin 2006

Ibland undrar jag om jag har fått rätt vin i glaset. Importörens beskrivning:
Karaktär: Stor, mörk frukt med utpräglad körsbärskaraktär och lätt inslag av nya ekfat. Stram och mäktig med friska italienska syror och tydliga men mjuka tanniner. Lång och intensiv eftersmak med rik amaronekänsla.
Doften hos Brolo di Campofiorin är riktigt trevlig, på det där sötfruktiga, saftiga sättet som ibland hos Château-neuf-du-Pape. Färska svartvinbär och hallon, fat, kola och körsbär. Men smaken levererar inte alls. Visst, det är trevligt och lättdrucket i saftig, bärig stil men jag hade väntat mig så mycket mer. Det borde ha varit perfekt till entrecôte med hasselbackspotatis och två såser, men var alldeles för lätt. Att jämföra det med amarone är ett skämt.

32361 Brolo di Campofiorin 2006 (149:-) -

onsdag, december 09, 2009

Santa Vittoria Langhe Rosso 2007

Till rigatonipasta med strimlad lövbiff i gräddig senapssås letar jag efter vin i skafferiet och får fram Santa Vittoria 2007. Barbera- och nebbiolovin lagras på ekfat var för sig i åtta månader, blandas sedan i proportionerna 70/30 och lagras fyra månader på stora fat.

Vinet är mycket mörkt rött i färgen och är till en början lite slutet. Det öppnar snart upp och bjuder på söt frukt med körsbär, svarta vinbär, fatkaraktär och lite russin. Vinet är medelfylligt med tydlig körsbärston, rostad ton, torkad frukt, nypon, örtkryddor och friska syror. Det fungerar mycket bra ihop med maten, och ännu bättre efter maten då jag nyper ett par bitar av parmesanosten som ligger kvar på bordet.

95386 Santa Vittoria Langhe Rosso 2007 (99:-) +

söndag, december 06, 2009

Fontanafredda Langhe Nebbiolo 2007

Från mina CellarTracker-noteringar kan jag se att jag drack Fontanafredda Langhe Nebbiolo av årgång 2006 i augusti, och tyckte mycket bra (++) om det. Jag sätter ++ på ungefär vart tionde vin och - på ungefär lika många. Resten fördelas ganska jämnt mellan = och +, så jag tycker inte att jag svävar ut alltför mycket i min betygsättning.

Vinvin.se höll med mig och slog till med FYND! Flera andra hyllade vinet, till exempel Aftonbladet med fyra plus. Men rösten från Sveriges mest respekterade vinblogg väger tungt i sammanhanget, och där var man inte imponerad. Man blir lite fundersam när omdömena kan skifta så mycket om samma vin. Under tiden har Fontanafredda gått och fått Gyllene Glaset av Allt om Mat (som ligger bakom vinvin.se).

Svenssonsmakaren nappade på mitt tips om Fontanafredda Langhe Nebbiolo, men fick med sig årgång 2007. Tyvärr blev han ganska besviken. Nu har jag själv provat 2007:an. Ja, Svensson, vad kan jag säga? Du hade helt rätt i ditt omdöme - det här duger inte. Vad som är än mer oroande är att vinets karaktär är så förändrad. 2006:an från i höstas var ung, fruktig och ganska stram. Den 2007:a jag nu har provat var menlös med blek frukt och en mogen kryddighet som jag inte alls hade väntat mig. Vinet känns faktiskt på väg utför. Vad har hänt? Jag får en déjà-vu-upplevelse från i våras, då Briccotondo Barbera hade genomgått en liknande metamorfos från lysande till mediokert. Antingen har man lyckats dåligt med årgång 2007, eller så är flaskvariationen hos Fontanafredda oacceptabelt hög.

Sådana här tillfällen får en att tvivla på sitt eget omdöme, men det finns bara ett betyg jag kan sätta här.

22300 Fontanafredda Langhe Nebbiolo 2007 (99:-) -

Om poängsättning

Visst är det underhållande att läsa om poäng på viner, men jag kan inte avgöra om ett vin ska ha 15 eller 15,5 poäng, så jag avstår. Poängsättning av viner gör anspråk på en objektivitet som jag inte riktigt tror på, och jag tycker att det ofta gör att man fokuserar på fel sak. Det kanske bara har med oerfarenhet att göra: jag har provat alldeles för få stora viner, så jag skulle inte veta var jag skulle placera ett +90-poängsvin.

Men visst är det en hjälp för minnet att veta om man tyckte bra om ett vin eller inte, så något slags omdöme är bra att ha. Jag kommer aldrig att förmå mig att sätta betyg på en 100- eller ens 20-poängsskala, utan nöjer mig med fyra steg:
++ mycket bra
+ bra
= godkänt
- underkänt
Ibland sätter jag ett betyg inom parentes, t.ex +(++), om jag tror att vinet kan utvecklas med lagring. Skalan är inte absolut utan inkluderar något slags uppfattning om kvalitet i förhållande till pris. Som synes en mycket enkel och synnerligen subjektiv skala, men den duger för mig.

Château Condom Cuvée Delph 2005

Om ni i likhet med mig inte kände till Côtes-de-Duras förut, kan jag berätta att det hör till den vinregion som brukar kallas Sud-Ouest (sydväst), en region där det har odlats vin sedan antiken. Sud-Ouest är inte ett sammanhängande område, utan består av flera små områden. Några av dessa är ganska kända i Sverige (framförallt Madiran, Cahors och i viss mån Jurançon) medan andra mestadels lyser med sin frånvaro. Buzet eller Gaillac, någon?

Côtes-de-Duras är ett av de områden som i väst gränsar till Bordeaux. För AOC-vinerna används samma druvsorter som i Bordeaux, med tonvikt på merlot för rött vin.

Jag vet inte om jag skulle ha lagt märke till vinet om det hade hetat något i stil med Château Lavanau eller Domaine du Grand Mayne. Det kan ju inte förnekas att det lite kul med ett vin som heter Château Condom. Men om namnet får fler att köpa vinet, så mycket bättre, för det här är ett mycket bra vin. Den doft som stiger upp ur flaskan redan när korken dras upp får mig att småle förtjust. I glaset finner vi mörka bär, kaffe, kryddor och fat, kompletterat av en stallig ton som är oemotståndlig. Smakmässigt finns allting på rätt plats och sammansmälter till en helhet där ingenting spretar eller sticker ut åt fel håll. Det här vinet skulle jag utan att tveka bjuda Sideways-Miles på.

95636 Château Condom Cuvée Delph 2005 (114:-) ++