söndag, april 26, 2009

Nivole 2008

Muscat är en druvsort för sig. Viner doftar och smakar som bekant i allmänhet inte av druvor, men Muscat är ett undantag. Muscatviner kan vara oerhört charmiga med sina druviga, aromatiska stil men brukar inte bjuda på något större djup, även om det förekommer starkviner på druvan som ger lite mer anledning att stanna upp.

De mousserande Asti-vinerna har ett rätt gott anseende med tanke på priset, men de hör som sagt till de billigare bubbelvinerna på Systembolaget. Nivole 2008 från Michele Chiarlo kommer också från Piemonte, men är en annan variant av sött muscatvin. På hemsidan beskrivs vinet som DOCG Moscato d'Asti, men flaskans beteckning är rätt och slätt DOC Piemonte.

Det ploppar lite extra när korken dras upp - vinet är nämligen lätt mousserande, men försluts alltså med vanlig kork. Doften bjuder på precis den förväntade, härliga, aromatiska muscatdoften fast utan den lite stickiga ton man kan hitta i Asti Spumante. Smaken är likaså mycket mer elegant än Asti med lättare mousse. Ett slags super-Asti. En flaska Nivole kostar lika mycket som en flaska Spumante, men den är förstås hälften så stor. Alkoholhalten i Asti Spumante är inte hög, men här är vi nere på blott 5%, vilket bidrar till vinets lätthet.

Ett gott vin, inköpt för 61:- (nu 69:-). Prisvärt? Nja ... Till skillnad från andra söta viner är detta så lätt och läskliknande, att en halvflaska på två personer försvinner i ett par klunkar. Var det verkligen 375 ml i flaskan?

7787 Nivole 2008 (69:-/375 ml) -

lördag, april 25, 2009

Döden i flaskan

Förra helgen drack vi även ett australiskt vin från beställningssortimentet som jag hade tyckt lät intressant. Vinet (Rymill mc2 2005) släpptes i juni 2007 för 89:- och har nu blivit avlistat och hamnat i beställningssortimentet, där det kostar 98:-. Jag hade hittat lite positiva recensioner på nätet från säljstarten. Här är en bloggpost från februari i år där en provare dricker 2003:an. Mina två flaskor från 2005 hade dock gått en plågsam död till mötes. Felaktig lagring?

Igår öppnade jag en Penfolds Koonunga Hill Shiraz 2005. Balanserat, lättgillat, håller ett par år till även om jag är osäker på om det kan utvecklas. Ordningen återställd i alla fall.

87367 Rymill mc2 2005 (98:-) -
88460 Penfolds Koonunga Hill Shiraz 2005 (94:-) +

måndag, april 20, 2009

24 år bakåt i tiden

Jag hittar en inscannad prislista från Systembolaget 1985 på nätet, med det lugnande utropet "Ingen glykol i våra viner!" (någon som minns glykolskandalen?) på omslaget. Fascinerande tillbakablick. Separata rubriker för Bordeaux, Bourgogne, Rhen och Mosel. Härtappad Barbaresco Riserva för 41 spänn är en nyhet. Vad sägs om en Barolo (barå´lå) för 63:-? Eller Côte-Rôtie (kått råti´) för 106? Fast nivån på informationen i den gamla prislistan är på en nivå som skulle ses som lite undermålig idag. Vadå producent?

En prisjämförelse med 1985 ger vid handen att den allmänna prisnivån idag är ungefär det dubbla. Ska vi gissa att det inte gäller vin - i alla fall inte vissa vinområden? Vad sägs till exempel om

1985
1980 Ch Pavie 132:-
1979 Ch Nenin 160:-
1980 Clos de Vougeot 248:-
1981 Chambertin 313:-

2009
1998 Ch Nenin 799:-
2005 Clos de Vougeot 909:-
2005 Chambertin 1495:-
2005 Ch Pavie (host host) 2957:-!!!

Å andra sidan finns det ett par viner som har hängt med hela tiden och faktiskt blivit billigare, till exempel 2176 Gewurztraminer (då 73:-, nu 109:-), eller Raimat Abadia (då 46:-, nu 69:-, ännu billigare i box).

Det finns också viner som det är skrämmande att tänka på att de fortfarande finns kvar.

Antalet vintyper och vinländer som har tillkommit är enormt. 1985 fanns till exempel tre viner från Australien i sortimentet, tre viner från USA och inga viner från Chile. Och dagens etta Sydafrika fanns förstås inte heller. Det fanns visserligen ett specialsortiment, som jag misstänker utnyttjades av gemene man ungefär lika mycket som dagens beställningssortiment, det vill säga väldigt lite.

Under 90-talet exploderade det svenska vinutbudet. Antalet artiklar i sortimentet fördubblades på bara ett par år i början av 90-talet, beställningssortimentet infördes och grossistmonopolet upphörde. Totala antalet artiklar närmar sig nu 10 000. Det är inte lätt att hänga med nuförtiden. Men nej, det var inte bättre förr.

lördag, april 18, 2009

Fyllda kycklingbröst med purjofräs och svampsås

Jag har skrivit ner receptet precis som jag lagade det. Naturligtvis går det att byta ut torkad trumpetsvamp mot annan svamp, basilika mot andra örter, bacon mot lufttorkad skinka, fetaost mot chèvre, och så vidare ...

kycklingfiléer
bacon

Fyllning:
färsk basilika
fetaost
vitlök
olivolja
salt

Tillbehör:
purjolök
bacon

Sås:
grädde
torkad trumpetsvamp
fond
soja
rött vin

Hacka basilika och vitlök. Mosa fetaosten. Blanda ingredienserna till fyllningen. Skär en ficka i kycklingfiléerna. Lägg i fyllningen. Linda ett par baconskivor runt varje kycklingfilé. Knyt steksnören runt filéerna. Bryn filéerna runtom i en stekpanna. Lägg i en ugnsfast form.

Skär några blad purjolök i strimlor. Se till att få med det gröna. Bryn purjolöken någon minut i stekpannan. Strimla överbliven bacon och bryn den tillsammans med purjon.

Sätt in kycklingen i ugnen i 15-20 minuter. När det är 10 minuter kvar, lägg purjo- och baconblandningen runt kycklingen.

Gör såsen: koka upp grädde, lägg i den torkade svampen. Puttra någon minut. Smaksätt med fond, soja och rödvin.

Servera kycklingen med purjofräset, basmatiris och svampsås.

Bonterra Chardonnay 2007

Revansch för ekfatslagrad chardonnay. Det här gillade jag. Det finns äpple i doften, men också vanilj och smör, så jag kommer osökt att tänka på äppelpaj. Fruktcocktail kompletterar. Smaken är fruktig med citrus, äpple, physalis samt en ganska diskret fatton. Syran balanserar på ett fint sätt. Eftersmaken fyller på med tropisk frukt och rostade toner.

Bonterra är storproducenten Fetzers ekologiska serie. Jag letar inte efter ekologiska viner på Systembolaget, och var överraskad över att detta KRAV-märkta vin var så pass bra.

Till vinet åts fyllda kycklingbröst med ris och trumpetsvampsås.

16632 Bonterra Chardonnay 2007 (129:-) +

söndag, april 12, 2009

Viognier x 2

Vi äter upp resterna av påskmiddagen med örtgriljerad skinka, fyllda ägghalvor, mandelpotatis, ostpaj och lite annat smått och gott. Till detta blir det på nytt australiska vitviner, denna gång baserade på druvsorten Viognier. För 20 år sedan var denna druva en raritet som användes i ett fåtal Rhône-viner, dels som blanddruva i rödvinet Côte-Rôtie, och dels för att göra ett par exklusiva vitviner på 100% Viognier. Såvitt jag minns började det dyka upp vita Viognier-viner under 100 kronor på Systembolaget i mitten på 90-talet, företrädesvis från Frankrike, i både bra och mindre bra varianter. Trots att druvan sägs vara svårodlad och ge låg avkastning har populariteten ökat markant sedan dess. En sökning på viognier i Systembolagets sortiment ger mer än hundra träffar, såväl vita som röda, från stora delar av vinvärlden. Det tycks vara många sydafrikanska vinmakare som vill göra en Côte-Rôtie ...

Vin 1 har en blommig doft, med tropisk frukt, päron och inslag av vax. Smaken är medelfyllig med balanserad syra. Jag känner citrus och gula frukter, såsom lime och carambole. Eftersmaken ger även persika och en smörig ton. Ett ganska finstämt vin, gjort på 100% Viognier. Vinmakaren heter Yalumba. Man gör fyra Viognier-viner, och detta är den enklaste, “Y series 2007.

Vin 2 går mer på knock: doften är större, med nötter, blommor, lim, konserverad frukt, ost och en rostad ton. Viognier får här samsas med 42% Marsanne, och det märks. Även smaken är fylligare och friskare, med viss eldighet, honungsmelon, popcorn med smält smör samt blodgrape som dyker som en viss beska i eftersmaken. Vinet heter The Hermit Crab 2007, vinmakaren är d’Arenberg, vars Roussanne-vin jag uppskattade häromdagen.

Till att börja med verkar utgången given: eremitkräftan har mer av allting, till synes även alkohol, trots att båda vinerna klockar in på 13,5%. Fast kanske blir det lite för mycket? Vinets burdusa stil kräver sin matchning, och det kolliderar lite till höger och vänster med rätterna på påskbuffén. Systembolagets provningsgrupp hittar till klockan två på sötman och är inne på att servera Hermit Crab som sällskapsdryck. Där håller jag inte med; vinet är helt torrt i min gom, och den rätt påtagliga beskan (eller “angenäm bitterhet” om man så vill) gör vinet lite krävande i längden, inte minst på egen hand efter maten.

Yalumba-vinet å andra sidan cruisar utan större problem genom påskmiddagen, och är rätt trevligt att smutta på efter maten. Juryn är ute för överläggning ett tag, men Hermit Crab drar till sist längsta strået. Därefter tas beslut med acklamation att kora skärtorsdagens The Money Spider till påskhelgens vitvinsvinnare.

87475 Yalumba “Y Viognier 2007 (99:-) +
6340 The Hermit Crab 2007 (89:-) +

fredag, april 10, 2009

Kejsarens nya kläder

Få viner har blivit så uppskrivna de senaste åren som Vila Santa från Alentejo i Portugal. Kolla bara berömmen för årgång 2005 här, här eller här.

Under inflytande av dessa översvallande recensioner köpte jag ett par flaskor av 2005:an någon gång förra året. Jag har något minne av att jag öppnade en flaska och inte var helt övertygad. Senaste flaskan (Duorum) från Portugal och Ramos var också sådär. Förväntningarna är således ganska dämpade då jag öppnar en flaska Vila Santa 2005, faktiskt mest för att beta av den.

Ja, vad kan jag säga? Vinet lever ner till förväntningarna. Doften är riktigt trevlig, med rökt korv, trevlig fruktighet med mörka bär samt något fat. Men smaken levererar inte alls. Vinet är stramt, rentav lite kärvt, utan tillräcklig frukt som kompenserar, vilket gör att det känns lite tunt i mitten. Vinet är helt korrekt men ger ingen mersmak. Jämfört med några av de senaste vinerna i samma prisklass jag har druckit är det mediokert.

Min hustru är också en bra värdemätare, eftersom hon inte har någon koll på vad vinet kostar eller om det förväntas vara extra gott eller inte. Hon konstaterar krasst att det var ett “sådär-vin”, och vi enas om att det absolut vore värt 70 kronor. Problemet är att det kostar 99.

12507 Vila Santa 2005 (99:-) -

torsdag, april 09, 2009

ABC

Vi serverar fläskfilé, brynt och efterstekt i ugn till 65° och grönsaker (lök, zucchini och aubergine) frästa i olivolja och rostade i ugn. Till detta trumpetsvampsås, couscous och harissa. Denna sammansmältning av olika matkulturer fungerar riktigt bra: svampen har en aning sötma som förstärks av den gräddiga såsen, vilket passar perfekt till fläskkött. Grönsakerna kompletterar fint. Harissan är ärligt talat aningen för mycket, men när jag gör couscous har jag svårt att avhålla mig från att göra en sats av detta kryddstarka tillbehör.

Jag serverar gärna vitt till denna typ av mat, men eftersom jag befinner mig i ABC-läge (Anything But Chardonnay) efter debaclet häromveckan har jag laddat upp med lite alternativa druvsorter. Två endruvsviner från Australien står på bordet.

Glas ett: Ljusgul färg. Doften är lite blyg, men avslöjar smält smör, vax, citrus, banan och efterhand en kemisk ton som jag inte kan placera. Smaken är torr, avrundad och lite oljig (låg syra, med andra ord) med inslag av gula frukter och honungsmelon.

Baksidesetiketten på det första vinet talar om päron och lime juice ... Det hittar inte jag, men det skulle vara en mycket bättre beskrivning av doften hos glas två. Färgen är ljust gulgrön. Doften är mer öppen än glas ett, med pärongodis, blommor och gröna stjälkar. Smaken är helt torr med bra syra och en aning sprits, inslag av grape, smör och stjälkselleri och en viss beska i eftersmaken.

Glas ett är en Pinot Gris 2006 från Thorn-Clarke, som går under namnet Terra Barossa. Producenten utlovar ett vin som passar till all sorts mat, speciellt asiatisk.

Glas två var dock favoriten, på grund av klart större doft, bättre syra och mer aptitretande eftersmak. Vinet heter The Money Spider Roussanne 2007 från producenten d'Arenberg. Enligt producenten (pdf-länk) lagras en liten del av vinet på franska ekfat.

Det ska sägas att Pinot Gris-vinet klarade sig riktigt bra till maten, och klarade av styrkan hos harissan bättre än det friskare Roussanne-vinet. Men jag skulle inte köpa Pinot Gris-vinet igen. Det är lite för platt för min smak, och känns som att det skulle ha druckits för något år sedan. The Money Spider skulle jag gärna köpa igen, och jag tror dessutom att det skulle vara ett intressant lagringsobjekt.


80479 Terra Barossa Pinot Gris 2006 (117:-) =
83597 The Money Spider Roussanne 2007 (114:-) +

söndag, april 05, 2009

Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2005

Det har skrivits såväl spalt- som bloggmetrar om detta vin, som obarmhärtigt prishöjdes från 107 till 119 kronor häromdagen. Jag har inga ambitioner att någonsin bli lika elokvent som Finare Vinare, så jag nöjer mig med att hitta torkad frukt och torkade blommor, kryddor, nypon, en starkvinston och banne mig om det inte är Brandts skorpor. Om den här doften hade en färg, så vore det orange. Färgen är som ofta med Nebbiolo bedrägligt ljus. Smaken är på sin höjd medelfyllig, med relativt mycket strävhet - också detta typiskt Nebbiolo. Torkad frukt kommer igen i smaken, och eftersmaken är sötsur på ett mycket behagligt sätt.

Vi hade födelsedagsmiddag i familjen här på söndagen, och lagade till en svensk klassiker: Oxfilé Provençale. Behöver jag säga att vinet passade som handsken.

7306 Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2005 (107:-) +

Kronstam matchar vin med mat

Jens Linder lagar lamm i DN. Det låter gott och ser ännu godare ut. Låt oss se vad Kronstam föreslår att dricka till:
Budget: 2007 Viña Herminia (nr 12615, 59 kr)
Mellan: 2005 Ramón Bilbao Crianza (nr 6131, 74 kr)
Lyx: 2004 Baron de Ley Reserva (nr 2525, 103 kr)
Kronstam skriver i Sveriges största morgontidning, och riktar sig till en bred läsekrets. Sålunda föreslår han viner i olika prisklasser. Saken är biff, alla läsare blir nöjda.

Nu kan ju diskutera huruvida ett steg på 15 kronor mellan “Budget” och “Mellan” är någon skillnad att tala om. Man kan också fråga sig om 103 spänn kvalificerar ett vin för “Lyx”‑klassen. Jag är långt ifrån någon vän av vinsnobberi, men jag kan förstå att Kronstam ses över axeln av en del vinintresserade, vilket framgår av diverse blogginlägg, t.ex. som här hos mmm-vin. Min hustru drog en bra liknelse med modejournalistik. Om hon läser om mode, vill hon inte bara läsa om kläder från H&M. Hon vill även läsa om lyxigare kläder, som hon inte har råd att köpa själv.

Nåja, det finns ju vintidningar och vinbloggar för de intresserade ... men är Kronstams matchning av mat till vin ens särskilt bra? Harmoni mellan mat och dryck innebär att mat tillagad med omsorg på bra råvaror kräver samma omsorg i dryckesvalet. Det innebär inte med automatik dyr mat = dyrt vin. Men köper man svensk lammytterfilé för ett par hundringar, tillagar den enligt konstens alla regler och serverar ett “budgetvin” till har man antagligen inte kombinerat mat och dryck särskilt bra.

fredag, april 03, 2009

Wallenbergare

400 g kalvfärs
vitt bröd
4 äggulor
2 dl vispgrädde
salt & peppar

Smula brödet. Blanda ner färsen, häll på vispgrädde. Krydda med salt och peppar och rör i äggulorna.

Forma den rätt lösa smeten till 6-8 runda biffar på en våt skärbräda. Stek på medelvärme några minuter på var sida.

Servera med potatismos, skirat smör, ärter och rårörda lingon.

torsdag, april 02, 2009

Serrata Belguardo 2006

Trots att 2005:an av samma vin markerades som fynd av Allt om Mat så sent som i höstas, så är det nu röd prislapp som gäller: 99:- (129:-). Det står konstigt nog inte så på Bolagets hemsida - misstag?

Jag prövade både Serrata Belguardo 2005 och brorsan Bronzone Belguardo 2006 i höstas. Jag tyckte Serrata var bra men Bronzone bättre, så jag köpte på mig ett par stycken sådana. När det nu är rea på Serrata Belguardo tog jag risken att köpa några flaskor osett. Detta är mina intryck:

Doft: inledningsvis lite knuten, men man hittar örter, tobak, svarta vinbär och fat. Vinet öppnar upp i glaset och fruktigheten framträder mer, med inslag av röda bär (jordgubbe?).
Smak: stram, fyllig, sträv, fruktig, rostad, tobak, surkörsbär, svarta vinbär, fat. Jag anar en ton av granit i eftersmaken. Alkoholen (13,5%) är framträdande men inte störande. Vinet är inte helt i balans, men jag misstänker att det kan slipas av med ett par års lagring. Fast jag gillar den här stilen skarpt, så jag tycker att det är väldigt gott i nuläget.

Tidigare bloggare tycks inte ha varit helt övertygade. Själv är jag som sagt såld på vinet, det här är min påse. Jag har ingen aning om huruvida det kommer att komma in mer på Bolaget eller om det är utförsäljning. Jag kommer att anta det senare och försöka köpa ytterligare ett par flaskor, om jag hinner.

22955 Serrata Belguardo 2006 (99:-) ++