Château la Reyne “Le Prestige” 2006

Med 2005:an i ganska färskt minne och förväntningarna kalibrerade ger vi oss i kast med 2006:an. Jag är inställd på ett fylligt, rökigt, allför ungt vin och det är bara att börja pricka av: vinet är till att börja med ogenomträngligt och närmast svartblålila till färgen. Det doftar av saltlakrits och bränt gummi men där finns också gott om mörk frukt samt ceder och en rostad ton. Jag hittar inte chokladen som Systembolagets provningsgrupp har funnit, men här finns inga rätt eller fel.

Vinet är fylligt, mycket strävt och mycket fruktigt. Systembolaget har alla klockorna på nio, vilket jag tycker är i underkant. Liksom 2005:an finns här svarta vinbär och körsbär. Stramt och med en rökig känsla i eftersmaken. Precis som väntat gillar jag vinet, och precis som väntat är det för ungt. Strävheten får gärna slipas av lite, och detsamma gäller svartvinbärsfruktigheten som är lite för framträdande.

Men vad betyder sådana petitesser. För oss som varken har perfekta förutsättningar för lagring, mycket pengar eller tillräckligt tålamod för att vänta ut slutna viner i tio år är det här det perfekta lagringsvinet: tillräckligt generöst för att vara ytterst njutbart idag, men med perfekt struktur för lagring och åtkomligt för vad som i sammanhanget är en struntsumma. De två flaskor jag har kvar ska få sällskap, den saken är klar.

2266 Château la Reyne “Le Prestige” 2006 (90:-) ++

Rökta räkor med aioli - vad dricker man till?

Svenssonsmakaren serverar rökta räkor och funderar på vad som passar till. Jag föreslår djärvt Gewurztraminer, men ångrar mig lite sedan: det kanske är allför djärvt? Fino-sherry ska det förstås vara! Nå, jag kände mig ganska nöjd med bägge rekommendationerna men blev oerhört sugen på att pröva själv. Sagt och gjort, semesterns inträdande firades med inköp av såväl fino som Gewurztraminer, samt en påse rökta räkor. Aiolin vispades ihop. Sanningens ögonblick!


Inocente har ljust gul färg och den där fernissaliknande doften som bara kan komma från fino. Nötter, jäst och mogna, gula äpplen kompletterar. Vinet är lätt och snustorrt, med stramhet och beska. Snålvattnet rinner till. Aptitretande är nyckelordet! Jag doppar en skalad räka i aiolin och doftar på vinet. Det känns som att det här kommer att fungera bra. Och det gör det också - det är i synnerhet röksmaken hos räkorna som gifter sig med vinet och blir kvar i eftersmaken.


Nu är det dags för en riktig klassiker: Gewurztraminer Réserve Hennÿ 2007 från Alsace. Enligt importören har detta vin sålts i Sverige sedan 1953, vilket skulle vara strax innan motboken avskaffades! Det brukar få bra betyg av pressen och tycks dessutom ha haft en ganska gynnsam prisutveckling. Men jag antar att ett vin som alltid har funnits inte väcker något större intresse hos vinskribenterna. Dessutom misstänker jag att Gewurztraminer är en lite “omodern” druvsort. Det stämmer inte in på hur torrt vitt vin ska smaka: antingen lätt, friskt och krispigt, eller lite fylligare, smörigt och fatlagrat med inslag av tropisk frukt. Gewurztraminer passar inte riktigt in. Allting är fel: det är för blommigt, för kryddigt, har för låg syra och för mycket sötma. Och det är för olikt Riesling, kanske man skall tillägga med tanke på sötman.

Jag har mina dubier när jag känner den blommiga doften från glaset, med honungsmelon och äppelmos. Kan detta verkligen fungera? Jodå, det fungerar. En aning sötma hos vinet går ihop med sötman hos räkorna. Rökigheten är inget problem för ett så smakrikt vin. Men pricken över i är aiolin ihop med vinet. Om sherryn och de rökta räkorna fungerar bra ihop, är Alsace-vinets bästa kompis den krämiga vitlöksmajonnäsen.

Slutsats: en hård match mellan två bra kämpar. Men till slut vinner Gewurztraminer på sin sinnlighet, sin mjukhet och sin långa eftersmak. Finon gjorde en bra match, och kommer gärna igen till något tilltugg med lite mer sälta.

2176 Gewurztraminer Réserve Hennÿ 2007 (109:-) +
8202 Fino Inocente (57:-/375 ml) +

Josef Lentsch Pinot Noir 2006

Redan färgen avslöjar att detta är något helt annat än de fylliga, närmast kompakta viner jag brukar föredra. Josef Lentsch Pinot Noir 2006 har en ljust röd färg som vattrar sig vid den något tegelfärgade kanten. Doften är överraskande komplex, med torkad frukt och blommor, samt en lite gödselaktig mognadston. Jag gillar vinet redan innan jag smakar: ett vin att sitta och dofta på. Vad hittar jag mer - fruktkola? Jordgubbe? Nypon? Doften är inte helt lätt att beskriva.

Smakmässigt är vinet lätt till medelfylligt, med obetydlig strävhet och balanserande syra. Torkad frukt och teblad dyker upp, och det känns ganska moget och behagligt, med viss värme. Drickvänligt och definitivt matvänligt. Utifrån min referensram tycker jag att det stilmässigt närmast påminner om lättare Nebbiolo-viner, typ Pio Cesare 2005. Flaskan påbörjades före maten och dracks sedan till glaserade revbensspjäll - inte världens lättaste att kombinera med vin, men det fungerade hur bra som helst. Så bra kan alltså ett rött österrikiskt vin vara. Jag är överraskad, och imponerad.

96437 Josef Lentsch Pinot Noir (145:-) +

Château la Reyne “Le Prestige” 2005

Det var ganska mycket kvar av oxfilén, och vi säger inte nej till att äta denna lyxmat ytterligare en dag. Igår stektes mittbiten som tournedos, så idag var ändbitarna kvar: en rejäl bit av den tjocka änden, samt en liten bit av svansen. Efter putsning lades svansen ihop med den tjocka biten till en lagom rulle. Alltsammans surrades med steksnöre, bryntes runt om och fick steka i ugn till strax över 50 grader, som steg till 55 efter att ha tagits ut ur ugnen. Till detta ugnsstekta potatisskivor på den sista vinterpotatisen, gorgonzolasås samt en tomat- och basilikasallad.

Och idag träffade jag rätt med vinvalet: Ch la Reyne 2005 från Cahors, vilket betyder att druvsorten är Malbec. Ingen alkoholstinn fruktbomb som igår, utan ett stramare vin som träffar rätt från början och fungerar hela vägen. Mörka bär samt en rökig ton i doften, stram attack med svarta vinbär, körsbär samt en antydan av chokladpralin. Tuggbart och fylligt, med 13,5% alkohol som inte sticker ut. Två flaskor inköptes förra året, och jag kommer att ge mig av till Bolaget för att skaffa fler.

2266 Château la Reyne “Le Prestige” 2005 (89:-) +

Seghesio Zinfandel 2007

Till oxfilé med ugnsrostade grönsaker borde ett ungt Zinfandel-vin passa perfekt. Doftrikt, fruktigt, javisst, men starkvinstonen dyker upp redan i doften. Smakmässigt är det nästan parodiskt med den överdrivna fruktsötman från 15,5% alkohol. Hur detta vin kan beskrivas som balanserat övergår mitt förstånd. Det finns inte tillräckligt med ryggrad för att stå emot den sötaktiga frukten och tunga alkoholen. Efter maten får jag ett intryck av billigt Primitivo-vin, som lindras något då vi gör slut på vinet till en mogen vitmögelost - kvällens bästa matchning. Men totalt sett, en grym besvikelse.

22562 Seghesio Sonoma Zinfandel (175:-) -