lördag, december 26, 2009

Crozes-Hermitage Papillon 2006


Det behövs en ursäkt för att öppna en flaska gott vin. Ursäkten idag består i ett stycke biff, brynt runtom och sedan en timme i 90-gradig ugn. Till det kokta rotfrukter (jordärtskockor och rotselleri) med lite smör och salt. Men nu var det inte maten det gällde, utan vinet - Crozes-Hermitage Papillon 2006. Producenten heter Gilles Robin och vinet finns i beställningssortimentet.

Kanske lite för ungt ännu? Bäst att ta ett doft- och smakprov. Mörk frukt, svartpeppar och lite dieselmotor. Lite kärvt och vresigt, precis som vi minns det från den förra flaskan för ett år sedan. Bör vinna på att luftas.

Med luftning händer det saker i doften. Örter, te, järn och nu kommer sötare frukt fram med jordgubb och blåbär. Mycket trevlig doft. Smaken är ganska fyllig, men fruktsyran dominerar över garvsyran vilket gör att frukten känns sval och syrlig. Ingen förnimmelse av sötma. Det är väl detta som kallas angenäm kärvhet. Jag gillar det; detta smakar vin och inte fruktsaft.

Litet frågetecken för den något fruktfattiga smaken men plus för aptitretande syror och den redan ganska komplexa doften. Med lite mognad borde det kunna bli ganska häftigt; jag hoppas och tror att frukten räcker till.

88852 Crozes-Hermitage Papillon 2006 (135:-) +(++)

onsdag, december 23, 2009

Raimat Abadia Blancs de Blancs 2008

Raimat Abadia Blancs de Blancs 2008 blev i somras utsett till mest prisvärda vitvin i priskategorin 60-69 kronor. Av det kan man dra slutsatsen att antingen måste de andra vinerna ha varit ohyggligt dåliga, eller så har vinet tappat rejält på ett halvår. Jag köpte det till matlagning och att dricka till hemgjorda småpizzor. Efter maten gick visserligen resten av flaskan ner, men med viss svårighet. Doften ger ett intryck av päron-Mer och är okej, men i smaken håller fruktsyran på att ge vika och avslöjar då en jordig, lite kväljande ton.

Vinet är gjort på Chardonnay och Albariño. Det låter som en bra idé att låta en druvsort stå för fyllighet och struktur, en annan för parfym och livlighet. Jämför sémillon/sauvignon blanc. Jag förstår att vinet ska drickas ungt, men jag köpte det igår och ett halvår till sedan sommaren borde det väl ha klarat.

2725 Raimat Abadia Blancs de Blancs (69:-) -

måndag, december 21, 2009

Alto Cabernet Sauvignon 2006

Alto Cabernet Sauvignon har kommit med i varukorgen på bolaget lite på måfå någon gång. Jag vet just ingenting om vinet annat än Systembolagets smakbeskrivning. Det kan vara ett stolpskott, det kan vara jättebra eller (mest troligt) ett okej men inte minnesvärt vin. Jag har således inte några större förväntningar på kvällens röda, annat än att det troligtvis kommer att ha ett rökigt inslag, och förhoppningsvis har bra frukt utan att bli syltigt och slappt.

Färgen är mörkt röd, där den blå kanten precis håller på att ge med sig. Doften är som väntat generöst fruktig med mörka bär - och visst finns där ett rökigt inslag - men också ceder, svartpeppar, en fräsch, örtig ton samt lite skog (grönmossa) som antyder begynnande mognad. Efterhand i glaset dyker några av julens dofter upp i form av kanel, russin och dadlar. Smaken är fyllig med björnbär, plommon, svarta vinbär och en eftersmak av tobak. Även om en viss eldighet kan skönjas finns det tillräckligt med strävhet och syror för att helheten ska bli riktigt bra.

Så här långt inga direkta överraskningar men inte heller några fel, och vi kan  bocka av såväl ursprungs- som druvtypicitet. Det kanske saknas det där lilla extra för att jag ska bli riktigt lyrisk, men det överträffade helt klart förväntningarna, så jag kan rekommendera vinet och köper det gärna igen.

Efter maten hittar jag en bit chèvre i kylen. Getost och rödvin - funkar det? Osten är mild och halvmogen, så att den börjar påminna lite om en camembert med kärna. Kombinationen fungerar oväntat bra!

2070 Alto Cabernet Sauvignon 2006 (135:-) +

lördag, december 19, 2009

Serrata Belguardo 2007 och Vedré 2006

Serrata Belguardo 2006 som har varit en klar favorit har kommit i ny årgång. Vi äter rostas med vitlökssmör och falska sniglar. Förutom toscanaren öppnar vi för ovanlighetens skull en spanjor, Vedré från Jumilla i södra Spanien.

Serrata Belguardo har en trevlig, rödfruktig doft med fatinslag. Smaken är medelfyllig, frisk och ganska stram. Ett mycket bra matvin. Det känns inte fullt så fylligt som förra årgången, och en ton av torkad frukt indikerar att vinet mognar lite snabbare än förut. Så jag är lite tveksam till lagringsdugligheten, men det är fortfarande mycket bra med fin syra och bra balans.

Vedré är gjort på 50% monastrell (=mourvèdre), 25% syrah och 25% tempranillo. Liksom Serrata Belguardo är det åt det blåröda hållet, men Vedré ser yngre och dessutom mörkare ut. Doften är större och mer öppen jämfört med toscanaren. Mer av mörk, lite syltig frukt, örter och tobak. Smaken brer på i fyllig, fruktig, lite överdådig stil. Ganska lång eftersmak med fat- och tobaksinslag. Doftmässigt är spanjoren mer intressant men smakmässigt lutar jag åt den lite stramare stilen hos Serrata Belguardo. Vedré ger mersmak, men frukten lirar lite för mycket solo och skulle kanske behöva lite mer ryggrad. Jag har svårt att kora en vinnare utan det handlar nog om tycke och smak. Men okej, jag skulle nog hellre köpa Serrata Belguardo igen.

22955 Serrata Belguardo 2007 (99:-) +
2126 Vedré 2006 (99:-) =

lördag, december 12, 2009

Brolo di Campofiorin 2006

Ibland undrar jag om jag har fått rätt vin i glaset. Importörens beskrivning:
Karaktär: Stor, mörk frukt med utpräglad körsbärskaraktär och lätt inslag av nya ekfat. Stram och mäktig med friska italienska syror och tydliga men mjuka tanniner. Lång och intensiv eftersmak med rik amaronekänsla.
Doften hos Brolo di Campofiorin är riktigt trevlig, på det där sötfruktiga, saftiga sättet som ibland hos Château-neuf-du-Pape. Färska svartvinbär och hallon, fat, kola och körsbär. Men smaken levererar inte alls. Visst, det är trevligt och lättdrucket i saftig, bärig stil men jag hade väntat mig så mycket mer. Det borde ha varit perfekt till entrecôte med hasselbackspotatis och två såser, men var alldeles för lätt. Att jämföra det med amarone är ett skämt.

32361 Brolo di Campofiorin 2006 (149:-) -

onsdag, december 09, 2009

Santa Vittoria Langhe Rosso 2007

Till rigatonipasta med strimlad lövbiff i gräddig senapssås letar jag efter vin i skafferiet och får fram Santa Vittoria 2007. Barbera- och nebbiolovin lagras på ekfat var för sig i åtta månader, blandas sedan i proportionerna 70/30 och lagras fyra månader på stora fat.

Vinet är mycket mörkt rött i färgen och är till en början lite slutet. Det öppnar snart upp och bjuder på söt frukt med körsbär, svarta vinbär, fatkaraktär och lite russin. Vinet är medelfylligt med tydlig körsbärston, rostad ton, torkad frukt, nypon, örtkryddor och friska syror. Det fungerar mycket bra ihop med maten, och ännu bättre efter maten då jag nyper ett par bitar av parmesanosten som ligger kvar på bordet.

95386 Santa Vittoria Langhe Rosso 2007 (99:-) +

söndag, december 06, 2009

Fontanafredda Langhe Nebbiolo 2007

Från mina CellarTracker-noteringar kan jag se att jag drack Fontanafredda Langhe Nebbiolo av årgång 2006 i augusti, och tyckte mycket bra (++) om det. Jag sätter ++ på ungefär vart tionde vin och - på ungefär lika många. Resten fördelas ganska jämnt mellan = och +, så jag tycker inte att jag svävar ut alltför mycket i min betygsättning.

Vinvin.se höll med mig och slog till med FYND! Flera andra hyllade vinet, till exempel Aftonbladet med fyra plus. Men rösten från Sveriges mest respekterade vinblogg väger tungt i sammanhanget, och där var man inte imponerad. Man blir lite fundersam när omdömena kan skifta så mycket om samma vin. Under tiden har Fontanafredda gått och fått Gyllene Glaset av Allt om Mat (som ligger bakom vinvin.se).

Svenssonsmakaren nappade på mitt tips om Fontanafredda Langhe Nebbiolo, men fick med sig årgång 2007. Tyvärr blev han ganska besviken. Nu har jag själv provat 2007:an. Ja, Svensson, vad kan jag säga? Du hade helt rätt i ditt omdöme - det här duger inte. Vad som är än mer oroande är att vinets karaktär är så förändrad. 2006:an från i höstas var ung, fruktig och ganska stram. Den 2007:a jag nu har provat var menlös med blek frukt och en mogen kryddighet som jag inte alls hade väntat mig. Vinet känns faktiskt på väg utför. Vad har hänt? Jag får en déjà-vu-upplevelse från i våras, då Briccotondo Barbera hade genomgått en liknande metamorfos från lysande till mediokert. Antingen har man lyckats dåligt med årgång 2007, eller så är flaskvariationen hos Fontanafredda oacceptabelt hög.

Sådana här tillfällen får en att tvivla på sitt eget omdöme, men det finns bara ett betyg jag kan sätta här.

22300 Fontanafredda Langhe Nebbiolo 2007 (99:-) -

Om poängsättning

Visst är det underhållande att läsa om poäng på viner, men jag kan inte avgöra om ett vin ska ha 15 eller 15,5 poäng, så jag avstår. Poängsättning av viner gör anspråk på en objektivitet som jag inte riktigt tror på, och jag tycker att det ofta gör att man fokuserar på fel sak. Det kanske bara har med oerfarenhet att göra: jag har provat alldeles för få stora viner, så jag skulle inte veta var jag skulle placera ett +90-poängsvin.

Men visst är det en hjälp för minnet att veta om man tyckte bra om ett vin eller inte, så något slags omdöme är bra att ha. Jag kommer aldrig att förmå mig att sätta betyg på en 100- eller ens 20-poängsskala, utan nöjer mig med fyra steg:
++ mycket bra
+ bra
= godkänt
- underkänt
Ibland sätter jag ett betyg inom parentes, t.ex +(++), om jag tror att vinet kan utvecklas med lagring. Skalan är inte absolut utan inkluderar något slags uppfattning om kvalitet i förhållande till pris. Som synes en mycket enkel och synnerligen subjektiv skala, men den duger för mig.

Château Condom Cuvée Delph 2005

Om ni i likhet med mig inte kände till Côtes-de-Duras förut, kan jag berätta att det hör till den vinregion som brukar kallas Sud-Ouest (sydväst), en region där det har odlats vin sedan antiken. Sud-Ouest är inte ett sammanhängande område, utan består av flera små områden. Några av dessa är ganska kända i Sverige (framförallt Madiran, Cahors och i viss mån Jurançon) medan andra mestadels lyser med sin frånvaro. Buzet eller Gaillac, någon?

Côtes-de-Duras är ett av de områden som i väst gränsar till Bordeaux. För AOC-vinerna används samma druvsorter som i Bordeaux, med tonvikt på merlot för rött vin.

Jag vet inte om jag skulle ha lagt märke till vinet om det hade hetat något i stil med Château Lavanau eller Domaine du Grand Mayne. Det kan ju inte förnekas att det lite kul med ett vin som heter Château Condom. Men om namnet får fler att köpa vinet, så mycket bättre, för det här är ett mycket bra vin. Den doft som stiger upp ur flaskan redan när korken dras upp får mig att småle förtjust. I glaset finner vi mörka bär, kaffe, kryddor och fat, kompletterat av en stallig ton som är oemotståndlig. Smakmässigt finns allting på rätt plats och sammansmälter till en helhet där ingenting spretar eller sticker ut åt fel håll. Det här vinet skulle jag utan att tveka bjuda Sideways-Miles på.

95636 Château Condom Cuvée Delph 2005 (114:-) ++

söndag, november 22, 2009

Menetou-Salon Les Thureaux 2008

Vi gör en klassiskt enkel förrätt av gratinerad getost (chèvre) och honung på rostat bröd, med en liten tomatsallad till. Det är verkligen på tiden att vi dricker sauvignon blanc, och vad kan passa bättre till den förrätten. På systemet finns gott om bra alternativ från hela världen, men jag fastnar till slut för Menetou-Salon Les Thureaux 2008. Menetou-Salon är granne med de mer berömda Sancerre och Pouilly-Fumé och gör liksom dessa vin på sauvignon blanc. Liksom förra veckan befinner vi oss i Loire, fast då var druvsorten chenin blanc.

Det är frestande att försöka jämföra förra veckans Vouvray med Menetou-Salon. Det finns likheter: båda är torra och mycket friska, med aptitretande mineralton. De är typiska för sin region och typiska för sin druvsort, och där upphör likheterna. Det är två olika personligheter: medan Vouvray idag är lite reserverat och blygt, är Menetou-Salon öppet och inbjudande. Det är aromatiskt utan att vara påträngande, lättdrucket utan att vara intetsägande. Rätt elegant i sin anspråkslösa självklarhet.

Till skillnad från chenin blanc skulle jag inte drömma om att lagra vinet - det här är ett vin att köpa och dricka upp. Och även om det är gott nog att spara till sommaren finns det ingen anledning. Det kommer att finnas gott om sauvignon blanc när den tiden kommer.

5334 Menetou-Salon Les Thureaux 2008 (99:-) +

lördag, november 21, 2009

Claremont Cabernet Sauvignon 2006

När jag såg det här vinet var jag bara tvungen att köpa det. Detta måste vara en av fulaste etiketter jag någonsin sett. Det ser ut som om någon har suttit med Word och gjort ett utkast till etiketten i Times New Roman fetstil, och så har man tryckt det rakt av. På grå bakgrund.

Viner med pråliga etiketter eller fantasifulla flaskor brukar sällan vara värda sitt pris, så förhoppningsvis gäller det motsatta. Claremont Cabernet Sauvignon kanske är så bra att det talar för sig självt? Jodå, det här gillar vi. Doften är stor och fruktig men domineras av ett friskt och aromatiskt inslag som jag så småningom inser måste vara den för druvsorten och regionen typiska doften av eukalyptus. Vi börjar prata om koalabjörnar samtidigt som jag hittar björnbär, svarta vinbär, plommon, coca-cola, julkryddor, örter, ceder, hallon... Trevlig doft kort sagt. Smaken är fyllig och ganska sträv med samma friska eukalyptustoner och generös frukt av svartvinbär, björnbär och plommon. Jag hoppades på ett vin som kunde lysa upp i novembermörkret och jag är nöjd. 85% cabernet sauvignon kompletteras av 15% merlot.

16020 Claremont Cabernet Sauvignon 2006 (159:-) +

söndag, november 15, 2009

Cépage Syrah 2007

Cépage Syrah går under beteckningen Vin de pays des Collines-Rhodaniennes, vilket gör det till ett franskt lantvin från norra Rhônedalen. Vi befinner oss alltså någonstans strax utanför den plats där syrahdruvan mår som allra bäst. Vi gjorde en lasagne med mustig köttfärssås med rotfrukter och annat gott i och drack vinet till.

Vinets namn är alltså kort och gott "Druvsort syrah" och bättre kan det inte sägas - man behöver verkligen inte skämmas för att man har marknadsfört vinet med sin druvsort. Mörka bär, malen svartpeppar och gummi i doften. Smaken är medelfyllig och bjuder på björnbär, svarta vinbär, lakrits och mer svartpeppar. Visst är vinet lite åt det strama, kärva hållet men jag ser inte det som ett minus. Inte heller är det till vinets nackdel att det bara (!) har 12% alkohol. Det är ju rena lågalkoholvinet idag.

95300 Cépage Syrah 2007 (79:-) +

fredag, november 13, 2009

Château Gaudrelle 2008

I Vouvray har man gjort vin på chenin blanc i hundratals år. Vinerna spänner över hela skalan från torra till halvtorra till söta till mousserande. Chenin blanc kännetecknas i allmänhet av hög syra och man känner ofta inslag av vax och honung i doften. Ingen lär bestrida att chenin blanc är en kvalitetsdruva, men den tycks inte vara mycket i ropet. Visst, Systembolagets ohotat mest sålda vitvin de senaste åren är gjort på chenin blanc, men utbudet i stort är riktigt magert. I skrivande stund finns det 25 rena chenin blanc-viner i ordinarie sortiment, att jämföra med till exempel 162 chardonnayer.

Förutom ett mousserande vin är Château Gaudrelle det enda torra Vouvrayvinet i sortimentet för närvarande. Doften är ganska stor med druvtypiskt inslag av honungsmelon och citrus. Smaken lever upp till mina förväntningar med frisk syra, mineralton och en eftersmak som är som att bita i ett Granny Smith-äpple. Klassiskt, välstrukterat och mycket aptitretande, även om syrorna är i stramaste laget idag.

Det finns fortfarande gott om flaskor kvar, så om ni vill testa att lagra vitt, torrt vin för under hundralappen så passa på. Det tänker jag göra. (Systembolaget håller som vanligt inte med.)

95299 Château Gaudrelle 2008 (95:-) +(++)

onsdag, november 04, 2009

Hiedler Grüner Veltliner Classic 2008

Wienerschnitzel står på middagsmenyn. Eftersom jag har en flaska Grüner Veltliner hemma är dryckesvalet givet. Och det är svårt att tänka sig en bättre följeslagare till maten än Hiedler Grüner Veltliner Classic 2008. Snustorrt, mycket friskt, inslag av gula frukter, kryddig ton, oerhört aptitretande. Som hand i handsken med citronen vi pressar över schnitzlarna. På gränsen till ++ men kostar trots allt en bit över hundralappen.

6278 Hiedler Grüner Veltliner Classic 2008 (111:-) +

lördag, oktober 31, 2009

Havana Hills Cabernet Sauvignon 2008

Vänner av mjuka, generösa viner med saftliknande frukt och hög alkohol: det är bara att köpa. Själv är jag less på den här vintypen.

Vad tycker recensenterna då? Ja, det spänner över hela skalan. Vinvin.se tycker att vinet är Saftigt, eldigt och något endimensionellt med lätt rökig gummiton och sätter betyget prisvärt. Det är en ganska bra smakbeskrivning. Prisvärt? Kanske - om man gillar stilen. Det finns andra som tydligen blir överförtjusta av vinet, till exempel NSD:s recensent och SvD:s recensent, medan Tasteline ger tummen ner. Jag tycker att Havana Hills i sin strävan att vara generöst, yppigt och smakrikt tippar över och blir spetsad svartvinbärssaft.

6531 Havana Hills Cabernet Sauvignon 2008 (89:-) -

lördag, oktober 24, 2009

Tendral 2007

Systembolagets billigaste Prioratvin heter för närvarande Tendral och går löst på 115 kronor. Druvsorterna är grenache, mazuelo (carignan) och syrah. Vinet anfaller direkt ur glaset med en stor, bärfruktig doft. Där finns också russin samt ett övermått av kryddor, såpass mycket att vinet helt enkelt doftar glögg. Smaken är generös och svartvinbärsfruktig. Även om vinet är fylligt och ganska strävt så gör alkoholen och sötman att det blir syltvarning. I eftersmaken känns en rostad fatton och så slår kryddnejlikan till igen och gör det hela till kall glögg.

Tendral är inte ett dåligt vin och med sin fruksötma gör det sig ganska bra till gorgonzolan efter maten. Men i likhet med många grenachebaserade viner är det lite för syltigt och slappt och får mig att längta efter något stramare och kärvare.

2721 Tendral 2007 (115:-) =

lördag, oktober 17, 2009

Aneto 2004

Mina intryck av Portugals viner har varit blandade. VIsst har det funnits en del pärlor genom åren, men hajpen på sistone från vinskribenterna av vissa viner har legat på en orimlig nivå som jag inte tycker att vinerna har levt upp till.

Så det är en känsla av “äntligen” efter att jag har bekantat mig med Douro-vinet Aneto. Visst, det är 42% dyrare än det ständigt uppskrivna Vila Santa men vad får man inte för de pengarna. Tätt, ogenomträngligt utseende, ung fruktighet med rökigt inslag. Oerhört fylligt och kraftfullt med mycket frukt och rejäl strävhet. Det här är ett vin att njuta av i tuggor, eller snarare munsbitar. Mycket ungt trots att det är fem år gammalt. Klockren lagringskandidat - synd bara att det inte finns några flaskor kvar på monopolet.

95112 Aneto 2004 (149:-) ++

söndag, oktober 04, 2009

B3 Semillon 2007

Jag är ute efter ett vin till en kycklingrätt där receptet även innehåller bacon, och som serveras med couscous och grönsaker. Det finns flera valmöjligheter, men idag går mina tankar mot fylligt vitt torrt vin, gärna med fatkaraktär, och gärna något i 90-150 kronorsklassen som jag inte har provat. Jag ser efter vad den stora Systembolagsbutiken har att bjuda på. Utbudet av fylliga, torra vitviner är inte så stort som man skulle kunna tro, och det domineras eftertryckligt av chardonnay. Så jag blir lite förtjust när jag hittar en australisk semillon i precis rätt prisläge och smaktyp.

B3 Semillon 2007 har en karaktärsfull, stor doft som inte är helt enkel att beskriva, med inslag av övermogna äpplen, citrus, skalet hos honungsmelon, bivax, konserverade päron, blommor och ett rostat inslag (som inte beror på fatlagring). Jag uppfattar doften som typisk för semillon. Smaken är mycket frisk med citrus och gröna äpplen och ger trots friskheten ett lite oljigt intryck genom vinets fyllighet.

Det här är inte ett elegant vin. Det kliver fram och tar för sig, det sticker ut på gott och ont och det är lite ruffligt och spretigt. Men jag tycker att det är rätt kul.

95256 B3 Semillon 2007 (119:-) +

lördag, oktober 03, 2009

El Pedrosal 2006

El Pedrosal är ett Ribera del Duero-vin som jag har tyckt varit stabilt och rätt pålitligt i tidigare årgångar. Vi prövar 2006:an, som har funnits ett bra tag på Bolaget. Doften bjuder inte på några överraskningar, det här är eklagrad tempranillo. Smaken är medelfyllig med hyfsad frukt och mer ek. Rätt mycket ek faktiskt. Många viner vinner i längden men det här är inte ett av dessa. Efter ett tag känns frukten alltmer gles och eken börjar bli besvärande. Nej, det här vinet har varit bättre.

2389 El Pedrosal 2006 (87:-) -

söndag, september 27, 2009

Ventisquero Gran Reserva Carmenère 2006

Vi avnjuter lite oxfilérester med béarnaise till söndagsmiddag, och korkar upp en chilenare som följeslagare till maten. Jag har gillat de få carmenère-viner jag har smakat tidigare, men jag har sett att druvsorten har fått en del stryk av vissa vinrecensenter. Allt om Mat till exempel dissade carmenère i allmänhet rejält. Så jag har lite blandade förväntningar.

Ventisquero Gran Reserva Carmenère 2006 är tätt blårött i färgen och har en doft som domineras av svartvinbärssaft. Det finns annat också: hallon, fatkaraktär och en kolaton, men de svarta vinbären kommer man inte ifrån. Däremot hittar jag inte den gröna paprika som carmenère ofta beskylls för.

Smaken är precis så fruktig som doften antyder, med mer svarta vinbär och en lite bränd ton. Vinets struktur med mycket frukt och alkohol men inte nog med ryggrad (strävhet) för att hålla ihop det hela får mig att tänka på vissa endruvsviner på grenache, som ger samma saftliknande intryck. I likhet med dessa krävs antingen skicklig vinmakning eller uppblandning med andra druvsorter för att få fason på vinet. Slutintrycket är ett vin som inte smakar dåligt och som i mitt tycke inte förtjänar den här sågningen, men ett sådär-vin är det.

2405 Ventisquero Gran Reserva Carmenère 2006 (107:-) =

fredag, september 25, 2009

Crozes-Hermitage Les Launes 2007

Jag ids inte åka bort till den stora butiken och köpa det vin jag egentligen hade tänkt, utan tittar in hos mitt lokala Systembolag och ser om där finns något jag kan nöja mig med. En flaska Delas Crozes-Hermitage duger mer än väl, särskilt med Rhônarnas bedömning i färskt minne. Två årgångar trängs i facket och jag undviker skickligt 2006:an till förmån för det yngre vinet.

Färgen är blåröd med lovande opacitet. Jag föredrar normalt svartpeppar framför vitpeppar, men vitpeppar som i doften hos ett sånt här vin är ett undantag. Och visst finns det andra kryddiga toner ... lagerblad? Sedan finns där ung frukt och en lite bränd ton som för tankarna till bildäck. Det börjar bra. Smaken är till att börja med lite rufflig och kärv, men blommar ut med mer kryddor, lite syrlig frukt, rökighet och en eftersmak som är riktigt aptitretande. Det här gillar vi. Ett vin som charmerar genom att inte försöka ställa sig in.

2800 Crozes-Hermitage Les Launes (Delas) 2007 (139:-) +

onsdag, september 16, 2009

Pater Sangiovese 2007

Schysst vardagsitalienare med fat, körsbär och lite kryddiga inslag åt kanelhållet. Medelfylligt, lagom strävt, bra balans. Ett lagomvin i positiv bemärkelse. Inget man slår volter utav men ett vin som de flesta borde gilla.

22316 Pater Sangiovese 2007 (76:-) +

lördag, september 12, 2009

Rotari Rosé 2005

Hur beskriva Rotari Rosé? Det är nästan lättare att beskriva vad det inte är: det är definitivt inte champagne och det är inte särskilt komplext. Men det har inte heller den där störande bitterheten som brukar känneteckna många enklare mousserande viner. Vad som finns är en blekt rosa färg och en trevlig jordgubbs- och koladoft med ett aningen rostat inslag. Smaken är torr med ren, behaglig fruktighet och fin mousse. Det är ett lyckat vin helt enkelt.

7701 Rotari Rosé 2005 (99:-) +

Antisto Malbec 2006

Jag ser ett vin på Systembolagets hyllor som jag inte har sett förut: Antisto Malbec 2006. Med den druvsorten kommer vinet sannolikt antingen från Argentina eller från Cahors i Frankrike. Jag har goda erfarenheter av bäggedera. Antisto visar sig vara franskt, och jag går igång direkt på beskrivningen: Stramt, något utvecklat vin med fatkaraktär, inslag av plommon, jord, tobak, örter och slånbär. Priset på 89:- gör också att jag är nästan säker på ett bra köp. Men en flaska får räcka.

Väl hemkommen hittar jag en positiv recension på den utmärkta vinbloggen Dagens Vin. Så vinet får en chans redan samma kväll, till oxfilé med rotfruktsgratäng och béarnaisesås. Och visst är det ett bra vin. Det är klasskillnad gentemot 61-kronorsvinet jag drack igår. Ändå är jag lite besviken. Vinet är kraftfullt, fruktigt och välstrukturerat, men det är för ungt och opersonligt i nuläget. Köp och lagra.

2264 Antisto Malbec 2006 (89:-) =(+)

Montepulciano d'Abruzzo 2008

Till en pastarätt på fredagskvällen handlar jag vin med den uttryckliga avsikten att köpa italienskt rödtjut. Mjölmat som spaghetti är faktiskt ganska svårkombinerat i och med att det inte direkt tar fram det bästa hos vin. Enligt boken Vinkurs för vinprovare (1990) av Spurrier/Dovaz är “mjölrätter (nudlar, ris, pasta och så vidare) oförmögna att förhöja ett vin trots deras relativa neutralitet, och passar bra till ett lätt rött bordsvin. Även om jag tycker att boken generaliserar lite för mycket, är jag väl bekant med tillfällen då ett annars lovande vin har blivit rätt misslyckat i samband med pasta.

Montepulciano d'Abruzzo med varunummer 7126 kommer jag ihåg från då det lanserades under min tid på Bolaget för många år sedan. (Det hade för övrigt snyggare etikett då.) Det råder ingen brist på recensenter som med jämna mellanrum skriver upp vinet ifråga, så jag grabbar en flaska för 61 spänn.

Vinet är blårött och ser precis så ungt ut som det är. Doften är okej, lite fruktig, mörka bär utan någon större komplexitet. Smaken är okej men inte mer - ungt och lite bläckigt, lite svart vinbär, en kryddig ton och viss kärvhet. Det glider ner. Men man får vad man betalar för, och i mitt tycke är det man får inte så kul. Bäst prisvärde i det här prisläget får man nog av att köpa lådvin. Och eftersom jag sällan köper lådor gör jag nog bäst i att undvika den här prisklassen: ynka 20-30 kronor mer ger så enormt mycket intressantare viner.

7126 Montepuciano d'Abruzzo Bianchi 2008 (61:-) =

lördag, september 05, 2009

Le Tense Sassella och Barolo Marialunga 2005

I besöksstatistiken som jag får tillsänt mig dagligen från susnet kan jag bland annat se vilka Google-sökningar som har lett folk att besöka bloggen. Självklart matchar sökningarna diverse viner som jag har bloggat om, men en sökning står ut litegrann: “barolo marialunga”. I våras skrev jag om ett restaurangbesök där jag drack vinet i fråga, och tydligen är det fler som har stött på vinet och är nyfikna. Sökningen ifråga placerar den här bloggen rätt högt på Google.

Det var inte svårt att hitta importören och vinet på nätet. Jag har aldrig förut prövat att göra så kallad privatimport, men eftersom jag gillade vinet lade jag in en beställning på ett kolli (6 flaskor) i våras. Jag ringde till och med upp importören och fick bekräftat att vinet fanns i lager. Sedan dröjde det många månader. Jag hade i stort sett gett upp då det kom lite signaler från Systembolaget om att vinet var på gång, och en vacker dag fanns det på min lokala butik. Inte oväntat hade det bytt årgång till 2005. Jag har varit lite tveksam till om jag verkligen ska göra reklam för vinet här på bloggen, med tanke på hur besvärligt det var att få hem det, men men...

Slutpriset per flaska blev 185 kronor. Billigaste Barolo på Bolaget i skrivande stund kostar 198:-, så det måste betraktas som ett rimligt pris. För att få en uppfattning om hur vinet står sig i en jämförelse ställdes det mot ett annat Nebbiolo-vin som har fått bra omdömen, Le Tense Sassella 2005.

Le Tense har en ganska ljus färg med tegelröd kant. Doften är varm och öppen med viss mognad, kryddig ton och druvtypiska inslag av torkade blommor och nypon. Smaken är medelfyllig och relativt sträv, med mognadstoner och torkad frukt. Ytterst balanserat och njutbart - har inte hunnit torka ut ännu, men ska antagligen inte sparas längre.

Cascina Bruni Barolo Marialunga 2005 är mörkare och mer blårött i färgen, med en något vattrad kant. Årgången är densamma, men det här vinet är yngre. Doften domineras av kryddig fruktighet och mörka bär med ett rökigt inslag. Den typiska Nebbiolo-doften av rosor finns här också, utan att vara lika framträdande. Smaken är fyllig och sträv med bra balans, tydlig svartvinbärsfrukt, inslag av hallon och torkad frukt.

Slutomdöme: Valtellina-vinet är mer generöst och drickfärdigt idag. Barolo-vinet är yngre, fruktigare och djupare, och bör utvecklas positivt under de närmaste åren.

32341 Le Tense Sassella 2005 (129:-) +
Cascina Bruni Barolo Marialunga 2005 (185:-) +(++)

fredag, augusti 28, 2009

Peter Lehmann Semillon 2005

För några år sedan köpte en flaska Peter Lehmann Semillon 2001 från beställningssortimentet. Jag hade en baktanke att det kanske skulle vara ett intressant vin att lagra några år, vilket ju är längre än de flesta torra vitviner sparas. Jag minns fortfarande vad baksidesetiketten sa: Those strong-willed enough to cellar this wine for five years will reap the ultimate reward. Vilken underbar formulering. Jag övertalade en släkting med goda lagringsmöjligheter att lägga undan en låda. Han var inte lika tänd på vinet som jag var, så jag övertog de flesta av flaskorna. Jag tror att de sista gick åt under 2007 - fem års lagring var ingen överdrift.

Då jag väckte liv i mitt slumrande vinintresse förra året var Peter Lehmann Semillon åter en given kandidat. Bra lagringspotential för 89:- (samma pris som förut) och en vintyp som jag verkligen gillar. Fast jag nöjde mig med fyra flaskor. I vintras öppnade jag en flaska, och blev lite besviken. Nog fanns det syra så att det räckte, men frukten? Syran var faktiskt överraskande hög, högre än jag mindes från den tidigare årgången. Jag skruvade ner förväntningarna och noterade att vinet möjligtvis skulle kunna bli bättre med lagring, även om det faktiskt redan var fyra år gammalt.

Idag har jag öppnat en flaska Peter Lehmann Semillon 2005, och nu har det börjat komma på plats. Medelfylligt, oekat, aningen oljigt men med bra syra, citrus, honungsmelon och toner av tropiska frukter. Framförallt finns det en balans som jag saknade tidigare, och mognadstoner börjar dyka upp. Ändå känns det som att detta vin kommer att utvecklas och hålla till och med längre än den tidigare årgången.

Det är sånt här som är kul med vinlagring i anspråkslös skala. :)

86451 Peter Lehmann Semillon 2005 (89:-) ++

fredag, augusti 14, 2009

Château du Levant 2006

Dags för en av urtyperna bland söta vitviner, Sauternes. Château du Levant har en typisk botrytisdoft av björnklister, gula frukter, aning honung och konserverad frukt. Smaken är intensivt söt och simmig med mer botrytis och bitande syra. Det blir faktiskt lite för mycket. En bit Blå Castello har inte en chans – här skulle det ha behövts Roquefort eller liknande.

Även om vi är gottegrisar i allmänhet, är vi inte riktigt övertygade av detta vin. Måhända behöver det slipas av med lagring?

4153 Château du Levant 2006 (99:-/375 ml) -

Tesch Blaufränkisch Hochberg 2007

Det är första gången vi prövar ett vin gjort på druvsorten Blaufränkisch, och för övrigt det andra österrikiska röda vi dricker efter Lentsch Pinot Noir. Vinvalet är även denna gång gjort med tanke på en lite lättare kötträtt, och Tesch Blaufränkisch visar sig passa utmärkt bra till fläskfilén med pappardelle och gräddig sås med blandsvamp. Vinet har en generöst fruktig doft med fatinslag och kryddiga toner. Smaken är medelfyllig och bärfruktig utan alltför mycket strävhet. Är det detta som av vissa vinskribenter kallas ett “bussigt” vin? Vinet är bättre till maten än efter - det blir aningen jolmigt utan något till. Men på det stora hela, ytterligare en trevlig röd bekantskap från Österrike.

95151 Tesch Blaufränkisch Hochberg 2007 (107:-) +

tisdag, juli 14, 2009

Glaser-Himmelstoss Silvaner Kabinett Trocken 2007

Glaser-Himmelstoss Silvaner Kabinett Trocken 2007 har en trevlig, ganska öppen doft med ett jästinslag som påminner lite om ölskum, samt toner av tropisk frukt och citrus. Smaken är helt torr, ganska lätt och aningen spritsig med bra syra och fin fruktighet av ananas och passionsfrukt, viss mineralton samt en beska som för tankarna åt blodgrape. Inte riktigt lika smakrikt som en del Silvaner kan vara, men druvtypiskt och helt okej.

Fungerade mycket bra som sällskapsvin med kalamataoliver som tilltugg. Borde vara suveränt som aperitif, eller till lättare sommarmat.

5822 Glaser-Himmelstoss Silvaner Kabinett Trocken 2007 (120:-) +

lördag, juni 20, 2009

Château la Reyne “Le Prestige” 2006

Med 2005:an i ganska färskt minne och förväntningarna kalibrerade ger vi oss i kast med 2006:an. Jag är inställd på ett fylligt, rökigt, allför ungt vin och det är bara att börja pricka av: vinet är till att börja med ogenomträngligt och närmast svartblålila till färgen. Det doftar av saltlakrits och bränt gummi men där finns också gott om mörk frukt samt ceder och en rostad ton. Jag hittar inte chokladen som Systembolagets provningsgrupp har funnit, men här finns inga rätt eller fel.

Vinet är fylligt, mycket strävt och mycket fruktigt. Systembolaget har alla klockorna på nio, vilket jag tycker är i underkant. Liksom 2005:an finns här svarta vinbär och körsbär. Stramt och med en rökig känsla i eftersmaken. Precis som väntat gillar jag vinet, och precis som väntat är det för ungt. Strävheten får gärna slipas av lite, och detsamma gäller svartvinbärsfruktigheten som är lite för framträdande.

Men vad betyder sådana petitesser. För oss som varken har perfekta förutsättningar för lagring, mycket pengar eller tillräckligt tålamod för att vänta ut slutna viner i tio år är det här det perfekta lagringsvinet: tillräckligt generöst för att vara ytterst njutbart idag, men med perfekt struktur för lagring och åtkomligt för vad som i sammanhanget är en struntsumma. De två flaskor jag har kvar ska få sällskap, den saken är klar.

2266 Château la Reyne “Le Prestige 2006 (90:-) ++

torsdag, juni 18, 2009

Rökta räkor med aioli - vad dricker man till?

Svenssonsmakaren serverar rökta räkor och funderar på vad som passar till. Jag föreslår djärvt Gewurztraminer, men ångrar mig lite sedan: det kanske är allför djärvt? Fino-sherry ska det förstås vara! Nå, jag kände mig ganska nöjd med bägge rekommendationerna men blev oerhört sugen på att pröva själv. Sagt och gjort, semesterns inträdande firades med inköp av såväl fino som Gewurztraminer, samt en påse rökta räkor. Aiolin vispades ihop. Sanningens ögonblick!


Inocente har ljust gul färg och den där fernissaliknande doften som bara kan komma från fino. Nötter, jäst och mogna, gula äpplen kompletterar. Vinet är lätt och snustorrt, med stramhet och beska. Snålvattnet rinner till. Aptitretande är nyckelordet! Jag doppar en skalad räka i aiolin och doftar på vinet. Det känns som att det här kommer att fungera bra. Och det gör det också - det är i synnerhet röksmaken hos räkorna som gifter sig med vinet och blir kvar i eftersmaken.


Nu är det dags för en riktig klassiker: Gewurztraminer Réserve Hennÿ 2007 från Alsace. Enligt importören har detta vin sålts i Sverige sedan 1953, vilket skulle vara strax innan motboken avskaffades! Det brukar få bra betyg av pressen och tycks dessutom ha haft en ganska gynnsam prisutveckling. Men jag antar att ett vin som alltid har funnits inte väcker något större intresse hos vinskribenterna. Dessutom misstänker jag att Gewurztraminer är en lite “omodern” druvsort. Det stämmer inte in på hur torrt vitt vin ska smaka: antingen lätt, friskt och krispigt, eller lite fylligare, smörigt och fatlagrat med inslag av tropisk frukt. Gewurztraminer passar inte riktigt in. Allting är fel: det är för blommigt, för kryddigt, har för låg syra och för mycket sötma. Och det är för olikt Riesling, kanske man skall tillägga med tanke på sötman.

Jag har mina dubier när jag känner den blommiga doften från glaset, med honungsmelon och äppelmos. Kan detta verkligen fungera? Jodå, det fungerar. En aning sötma hos vinet går ihop med sötman hos räkorna. Rökigheten är inget problem för ett så smakrikt vin. Men pricken över i är aiolin ihop med vinet. Om sherryn och de rökta räkorna fungerar bra ihop, är Alsace-vinets bästa kompis den krämiga vitlöksmajonnäsen.

Slutsats: en hård match mellan två bra kämpar. Men till slut vinner Gewurztraminer på sin sinnlighet, sin mjukhet och sin långa eftersmak. Finon gjorde en bra match, och kommer gärna igen till något tilltugg med lite mer sälta.

2176 Gewurztraminer Réserve Hennÿ 2007 (109:-) +
8202 Fino Inocente (57:-/375 ml) +

fredag, juni 12, 2009

Josef Lentsch Pinot Noir 2006

Redan färgen avslöjar att detta är något helt annat än de fylliga, närmast kompakta viner jag brukar föredra. Josef Lentsch Pinot Noir 2006 har en ljust röd färg som vattrar sig vid den något tegelfärgade kanten. Doften är överraskande komplex, med torkad frukt och blommor, samt en lite gödselaktig mognadston. Jag gillar vinet redan innan jag smakar: ett vin att sitta och dofta på. Vad hittar jag mer - fruktkola? Jordgubbe? Nypon? Doften är inte helt lätt att beskriva.

Smakmässigt är vinet lätt till medelfylligt, med obetydlig strävhet och balanserande syra. Torkad frukt och teblad dyker upp, och det känns ganska moget och behagligt, med viss värme. Drickvänligt och definitivt matvänligt. Utifrån min referensram tycker jag att det stilmässigt närmast påminner om lättare Nebbiolo-viner, typ Pio Cesare 2005. Flaskan påbörjades före maten och dracks sedan till glaserade revbensspjäll - inte världens lättaste att kombinera med vin, men det fungerade hur bra som helst. Så bra kan alltså ett rött österrikiskt vin vara. Jag är överraskad, och imponerad.

96437 Josef Lentsch Pinot Noir (145:-) +

lördag, juni 06, 2009

Château la Reyne “Le Prestige” 2005

Det var ganska mycket kvar av oxfilén, och vi säger inte nej till att äta denna lyxmat ytterligare en dag. Igår stektes mittbiten som tournedos, så idag var ändbitarna kvar: en rejäl bit av den tjocka änden, samt en liten bit av svansen. Efter putsning lades svansen ihop med den tjocka biten till en lagom rulle. Alltsammans surrades med steksnöre, bryntes runt om och fick steka i ugn till strax över 50 grader, som steg till 55 efter att ha tagits ut ur ugnen. Till detta ugnsstekta potatisskivor på den sista vinterpotatisen, gorgonzolasås samt en tomat- och basilikasallad.

Och idag träffade jag rätt med vinvalet: Ch la Reyne 2005 från Cahors, vilket betyder att druvsorten är Malbec. Ingen alkoholstinn fruktbomb som igår, utan ett stramare vin som träffar rätt från början och fungerar hela vägen. Mörka bär samt en rökig ton i doften, stram attack med svarta vinbär, körsbär samt en antydan av chokladpralin. Tuggbart och fylligt, med 13,5% alkohol som inte sticker ut. Två flaskor inköptes förra året, och jag kommer att ge mig av till Bolaget för att skaffa fler.

2266 Château la Reyne “Le Prestige 2005 (89:-) +

Seghesio Zinfandel 2007

Till oxfilé med ugnsrostade grönsaker borde ett ungt Zinfandel-vin passa perfekt. Doftrikt, fruktigt, javisst, men starkvinstonen dyker upp redan i doften. Smakmässigt är det nästan parodiskt med den överdrivna fruktsötman från 15,5% alkohol. Hur detta vin kan beskrivas som balanserat övergår mitt förstånd. Det finns inte tillräckligt med ryggrad för att stå emot den sötaktiga frukten och tunga alkoholen. Efter maten får jag ett intryck av billigt Primitivo-vin, som lindras något då vi gör slut på vinet till en mogen vitmögelost - kvällens bästa matchning. Men totalt sett, en grym besvikelse.

22562 Seghesio Sonoma Zinfandel (175:-) -

söndag, maj 31, 2009

Uppsamlingsheat

Jag har varit rätt dålig på att uppdatera bloggen på sistone. Det beror inte på någon vit månad eller så, utan mest på att jag har stött på en räcka med rätt ointressanta viner.

Snabb sammanfattning av några urdruckna flaskor den gångna månaden:
Bra viner:
2005 Allesverloren Estate Fine Old Vintage (135:-) +
2007 Alain Brumont Vin de Pays des Côtes de Gascogne Gros Manseng-Sauvignon (79:-) +

Allesverloren är ett mycket prisvärt portvinsalternativ. Rekommenderas. Och Alain Brumonts vita vin från Sydfrankrike har aldrig gjort mig besviken.

Viner som inte lämnade några större intryck:
2007 Allesverloren Shiraz (99:-) =
2005 Albaruta (Cecchi) Montefalco Rosso (159:-) =
2005 Penfolds Shiraz Koonunga Hill (94:-) =

Allesverlorens röda Shiraz hade jag inga större förväntningar på, och det var också rätt lättglömt. Penfolds Shiraz tyckte jag bättre om sist jag provade det. Albaruta var ett okej vin men inget jag köper igen.

Besvikelser:
2004 Fontanafredda Barolo Serralunga d'Alba (221:-) -(=)
2007 Jean-Marc Brocard Chablis 1er Cru Beauroy (169:-) -
2007 Forster Winzerverein EG Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese (87:-) -

Jag tycker inte att Barolon levererade för det priset, och det gäller i än högre grad för Chablis-vinet. Deidesheimer Herrgottsacker slutligen minns jag som ett vin som var synnerligen pålitligt, och Forster Winzerverein fick priser en gång i tiden om jag inte minns fel. Vad har hänt?

lördag, maj 30, 2009

Jacobsdal Pinotage 2004


Pinotage är en druvsort som det tycks finnas delade meningar om. Den engelska Wikipedia-artikeln ägnar inte särskilt mycket plats åt att beskriva karaktären, men desto mer åt att avhandla kritiken som finns mot druvsorten. Varför förstår jag inte riktigt. Hur kan en druvsort vara så kontroversiell? Gillar man den inte är det väl bara att låta bli.

Själv har jag högst begränsad erfarenhet av pinotage, så det är på tiden att vidga sina vyer. Kvällens vin är Jacobsdal Pinotage 2004. Jag förväntar mig en rökig ton, och visst finns den där i den rätt generösa doften, tillsammans med krossade mörka bär. Färgen är mörk och vinet ser förvånansvärt ung ut för att vara fem år gammalt. Smaken skäms inte för sig: vinet är knappast elegant, men smakrikt, rökigt, fruktigt med bra strävhet. Slutsatsen är enkel: jag gillar det.

22055 Jacobsdal Pinotage (110:-) +

onsdag, maj 13, 2009

Zenato Valpolicella Classico 2006

Vädret är varmare, maten är lättare och de borde vinerna också vara. Jag brukar vanligtvis gravitera mot tyngre viner, men nu är jag på jakt efter något som bättre passar årstiden, vilket innebär att jag rör mig på lite okänd mark.

Valpolicella hade en gång i tiden ett rykte om sig att vara ett lätt och syrligt vin, föga komplext utan något man sköljde ner pasta eller pizza med. Tiderna och vinerna har förändrats, men fortfarande lever föreställningen om Valpolicellavin=lätt kvar i mångas medvetande. Själv förväntar jag mig ett medelfylligt, fruktigt vin med körsbärsaromer som bör fungera bra till spaghetti och köttfärssås. Jag går och köper två olika Valpolicellaviner, och det blir Allegrini Valpolicella Superiore till pastan. Smakprovet före maten är lovande - vinet har en viss behaglig kärvhet, som är rätt så aptitretande. Men till pastan funkar det inte alls, det känns bara syrligt och snipigt. Systembolagets webbplats beskriver i skrivande stund årgång 2005:
Doft: Stor, kryddig doft med inslag av fat, romrussin, katrinplommon, körsbär och stjärnanis.
Smak: Kryddigt vin med inslag av fat, romrussin, katrinplommon, körsbär, vanilj, choklad och stjärnanis.

Om vinet hade varit så hade jag nog njutit av det på egen hand, men vinet (som släpptes i april) har redan bytt årgång och 2006:an är inget jag kommer att köpa igen.

Den andra flaskan Valpolicella är Zenato, som avnjuts några dagar senare till pancettalindad fläskfilé fylld med röd pesto. Det är en helt annan historia. Inget kärvt och snipigt här, utan ett fruktigt, generöst, lite kryddigt vin med fatinslag och bra balans. Gott till maten och gott utan mat, som det ska vara.

6010 Allegrini Valpolicella Superiore 2006 (99:-) =
12385 Zenato Valpolicella Classico 2006 (119:-) +

lördag, maj 02, 2009

Château Fitère 2005


På något sätt ger Château Fitère ett lite billigt intryck. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något med den orangea etiketten och den lite trubbiga flaskan som sänker mina förväntningar.

Men jag behöver inte vara orolig. Ur glaset stiger en behaglig doft av körsbär, torkad frukt, lite rök samt aningen mognad. Smaken är åt det fylliga hållet med bra strävhet och fruktighet, pigga syror och den där oemotståndligt sötsura tonen som jag är så förtjust i.

Därefter öppnas en flaska Serrata Belguardo, som vi har druckit förut. Madiran-vinet var bra, men toscanaren drar ändå det längsta strået och jag undrar hur länge jag kommer att kunna hålla tassarna ifrån återstående flaskor.

74557 Château Fitère 2005 (119:-) +
22955 Serrata Belguardo 2006 (99:-) ++

söndag, april 26, 2009

Nivole 2008

Muscat är en druvsort för sig. Viner doftar och smakar som bekant i allmänhet inte av druvor, men Muscat är ett undantag. Muscatviner kan vara oerhört charmiga med sina druviga, aromatiska stil men brukar inte bjuda på något större djup, även om det förekommer starkviner på druvan som ger lite mer anledning att stanna upp.

De mousserande Asti-vinerna har ett rätt gott anseende med tanke på priset, men de hör som sagt till de billigare bubbelvinerna på Systembolaget. Nivole 2008 från Michele Chiarlo kommer också från Piemonte, men är en annan variant av sött muscatvin. På hemsidan beskrivs vinet som DOCG Moscato d'Asti, men flaskans beteckning är rätt och slätt DOC Piemonte.

Det ploppar lite extra när korken dras upp - vinet är nämligen lätt mousserande, men försluts alltså med vanlig kork. Doften bjuder på precis den förväntade, härliga, aromatiska muscatdoften fast utan den lite stickiga ton man kan hitta i Asti Spumante. Smaken är likaså mycket mer elegant än Asti med lättare mousse. Ett slags super-Asti. En flaska Nivole kostar lika mycket som en flaska Spumante, men den är förstås hälften så stor. Alkoholhalten i Asti Spumante är inte hög, men här är vi nere på blott 5%, vilket bidrar till vinets lätthet.

Ett gott vin, inköpt för 61:- (nu 69:-). Prisvärt? Nja ... Till skillnad från andra söta viner är detta så lätt och läskliknande, att en halvflaska på två personer försvinner i ett par klunkar. Var det verkligen 375 ml i flaskan?

7787 Nivole 2008 (69:-/375 ml) -

lördag, april 25, 2009

Döden i flaskan

Förra helgen drack vi även ett australiskt vin från beställningssortimentet som jag hade tyckt lät intressant. Vinet (Rymill mc2 2005) släpptes i juni 2007 för 89:- och har nu blivit avlistat och hamnat i beställningssortimentet, där det kostar 98:-. Jag hade hittat lite positiva recensioner på nätet från säljstarten. Här är en bloggpost från februari i år där en provare dricker 2003:an. Mina två flaskor från 2005 hade dock gått en plågsam död till mötes. Felaktig lagring?

Igår öppnade jag en Penfolds Koonunga Hill Shiraz 2005. Balanserat, lättgillat, håller ett par år till även om jag är osäker på om det kan utvecklas. Ordningen återställd i alla fall.

87367 Rymill mc2 2005 (98:-) -
88460 Penfolds Koonunga Hill Shiraz 2005 (94:-) +

måndag, april 20, 2009

24 år bakåt i tiden

Jag hittar en inscannad prislista från Systembolaget 1985 på nätet, med det lugnande utropet "Ingen glykol i våra viner!" (någon som minns glykolskandalen?) på omslaget. Fascinerande tillbakablick. Separata rubriker för Bordeaux, Bourgogne, Rhen och Mosel. Härtappad Barbaresco Riserva för 41 spänn är en nyhet. Vad sägs om en Barolo (barå´lå) för 63:-? Eller Côte-Rôtie (kått råti´) för 106? Fast nivån på informationen i den gamla prislistan är på en nivå som skulle ses som lite undermålig idag. Vadå producent?

En prisjämförelse med 1985 ger vid handen att den allmänna prisnivån idag är ungefär det dubbla. Ska vi gissa att det inte gäller vin - i alla fall inte vissa vinområden? Vad sägs till exempel om

1985
1980 Ch Pavie 132:-
1979 Ch Nenin 160:-
1980 Clos de Vougeot 248:-
1981 Chambertin 313:-

2009
1998 Ch Nenin 799:-
2005 Clos de Vougeot 909:-
2005 Chambertin 1495:-
2005 Ch Pavie (host host) 2957:-!!!

Å andra sidan finns det ett par viner som har hängt med hela tiden och faktiskt blivit billigare, till exempel 2176 Gewurztraminer (då 73:-, nu 109:-), eller Raimat Abadia (då 46:-, nu 69:-, ännu billigare i box).

Det finns också viner som det är skrämmande att tänka på att de fortfarande finns kvar.

Antalet vintyper och vinländer som har tillkommit är enormt. 1985 fanns till exempel tre viner från Australien i sortimentet, tre viner från USA och inga viner från Chile. Och dagens etta Sydafrika fanns förstås inte heller. Det fanns visserligen ett specialsortiment, som jag misstänker utnyttjades av gemene man ungefär lika mycket som dagens beställningssortiment, det vill säga väldigt lite.

Under 90-talet exploderade det svenska vinutbudet. Antalet artiklar i sortimentet fördubblades på bara ett par år i början av 90-talet, beställningssortimentet infördes och grossistmonopolet upphörde. Totala antalet artiklar närmar sig nu 10 000. Det är inte lätt att hänga med nuförtiden. Men nej, det var inte bättre förr.

lördag, april 18, 2009

Fyllda kycklingbröst med purjofräs och svampsås

Jag har skrivit ner receptet precis som jag lagade det. Naturligtvis går det att byta ut torkad trumpetsvamp mot annan svamp, basilika mot andra örter, bacon mot lufttorkad skinka, fetaost mot chèvre, och så vidare ...

kycklingfiléer
bacon

Fyllning:
färsk basilika
fetaost
vitlök
olivolja
salt

Tillbehör:
purjolök
bacon

Sås:
grädde
torkad trumpetsvamp
fond
soja
rött vin

Hacka basilika och vitlök. Mosa fetaosten. Blanda ingredienserna till fyllningen. Skär en ficka i kycklingfiléerna. Lägg i fyllningen. Linda ett par baconskivor runt varje kycklingfilé. Knyt steksnören runt filéerna. Bryn filéerna runtom i en stekpanna. Lägg i en ugnsfast form.

Skär några blad purjolök i strimlor. Se till att få med det gröna. Bryn purjolöken någon minut i stekpannan. Strimla överbliven bacon och bryn den tillsammans med purjon.

Sätt in kycklingen i ugnen i 15-20 minuter. När det är 10 minuter kvar, lägg purjo- och baconblandningen runt kycklingen.

Gör såsen: koka upp grädde, lägg i den torkade svampen. Puttra någon minut. Smaksätt med fond, soja och rödvin.

Servera kycklingen med purjofräset, basmatiris och svampsås.

Bonterra Chardonnay 2007

Revansch för ekfatslagrad chardonnay. Det här gillade jag. Det finns äpple i doften, men också vanilj och smör, så jag kommer osökt att tänka på äppelpaj. Fruktcocktail kompletterar. Smaken är fruktig med citrus, äpple, physalis samt en ganska diskret fatton. Syran balanserar på ett fint sätt. Eftersmaken fyller på med tropisk frukt och rostade toner.

Bonterra är storproducenten Fetzers ekologiska serie. Jag letar inte efter ekologiska viner på Systembolaget, och var överraskad över att detta KRAV-märkta vin var så pass bra.

Till vinet åts fyllda kycklingbröst med ris och trumpetsvampsås.

16632 Bonterra Chardonnay 2007 (129:-) +

söndag, april 12, 2009

Viognier x 2

Vi äter upp resterna av påskmiddagen med örtgriljerad skinka, fyllda ägghalvor, mandelpotatis, ostpaj och lite annat smått och gott. Till detta blir det på nytt australiska vitviner, denna gång baserade på druvsorten Viognier. För 20 år sedan var denna druva en raritet som användes i ett fåtal Rhône-viner, dels som blanddruva i rödvinet Côte-Rôtie, och dels för att göra ett par exklusiva vitviner på 100% Viognier. Såvitt jag minns började det dyka upp vita Viognier-viner under 100 kronor på Systembolaget i mitten på 90-talet, företrädesvis från Frankrike, i både bra och mindre bra varianter. Trots att druvan sägs vara svårodlad och ge låg avkastning har populariteten ökat markant sedan dess. En sökning på viognier i Systembolagets sortiment ger mer än hundra träffar, såväl vita som röda, från stora delar av vinvärlden. Det tycks vara många sydafrikanska vinmakare som vill göra en Côte-Rôtie ...

Vin 1 har en blommig doft, med tropisk frukt, päron och inslag av vax. Smaken är medelfyllig med balanserad syra. Jag känner citrus och gula frukter, såsom lime och carambole. Eftersmaken ger även persika och en smörig ton. Ett ganska finstämt vin, gjort på 100% Viognier. Vinmakaren heter Yalumba. Man gör fyra Viognier-viner, och detta är den enklaste, “Y series 2007.

Vin 2 går mer på knock: doften är större, med nötter, blommor, lim, konserverad frukt, ost och en rostad ton. Viognier får här samsas med 42% Marsanne, och det märks. Även smaken är fylligare och friskare, med viss eldighet, honungsmelon, popcorn med smält smör samt blodgrape som dyker som en viss beska i eftersmaken. Vinet heter The Hermit Crab 2007, vinmakaren är d’Arenberg, vars Roussanne-vin jag uppskattade häromdagen.

Till att börja med verkar utgången given: eremitkräftan har mer av allting, till synes även alkohol, trots att båda vinerna klockar in på 13,5%. Fast kanske blir det lite för mycket? Vinets burdusa stil kräver sin matchning, och det kolliderar lite till höger och vänster med rätterna på påskbuffén. Systembolagets provningsgrupp hittar till klockan två på sötman och är inne på att servera Hermit Crab som sällskapsdryck. Där håller jag inte med; vinet är helt torrt i min gom, och den rätt påtagliga beskan (eller “angenäm bitterhet” om man så vill) gör vinet lite krävande i längden, inte minst på egen hand efter maten.

Yalumba-vinet å andra sidan cruisar utan större problem genom påskmiddagen, och är rätt trevligt att smutta på efter maten. Juryn är ute för överläggning ett tag, men Hermit Crab drar till sist längsta strået. Därefter tas beslut med acklamation att kora skärtorsdagens The Money Spider till påskhelgens vitvinsvinnare.

87475 Yalumba “Y Viognier 2007 (99:-) +
6340 The Hermit Crab 2007 (89:-) +

fredag, april 10, 2009

Kejsarens nya kläder

Få viner har blivit så uppskrivna de senaste åren som Vila Santa från Alentejo i Portugal. Kolla bara berömmen för årgång 2005 här, här eller här.

Under inflytande av dessa översvallande recensioner köpte jag ett par flaskor av 2005:an någon gång förra året. Jag har något minne av att jag öppnade en flaska och inte var helt övertygad. Senaste flaskan (Duorum) från Portugal och Ramos var också sådär. Förväntningarna är således ganska dämpade då jag öppnar en flaska Vila Santa 2005, faktiskt mest för att beta av den.

Ja, vad kan jag säga? Vinet lever ner till förväntningarna. Doften är riktigt trevlig, med rökt korv, trevlig fruktighet med mörka bär samt något fat. Men smaken levererar inte alls. Vinet är stramt, rentav lite kärvt, utan tillräcklig frukt som kompenserar, vilket gör att det känns lite tunt i mitten. Vinet är helt korrekt men ger ingen mersmak. Jämfört med några av de senaste vinerna i samma prisklass jag har druckit är det mediokert.

Min hustru är också en bra värdemätare, eftersom hon inte har någon koll på vad vinet kostar eller om det förväntas vara extra gott eller inte. Hon konstaterar krasst att det var ett “sådär-vin”, och vi enas om att det absolut vore värt 70 kronor. Problemet är att det kostar 99.

12507 Vila Santa 2005 (99:-) -

torsdag, april 09, 2009

ABC

Vi serverar fläskfilé, brynt och efterstekt i ugn till 65° och grönsaker (lök, zucchini och aubergine) frästa i olivolja och rostade i ugn. Till detta trumpetsvampsås, couscous och harissa. Denna sammansmältning av olika matkulturer fungerar riktigt bra: svampen har en aning sötma som förstärks av den gräddiga såsen, vilket passar perfekt till fläskkött. Grönsakerna kompletterar fint. Harissan är ärligt talat aningen för mycket, men när jag gör couscous har jag svårt att avhålla mig från att göra en sats av detta kryddstarka tillbehör.

Jag serverar gärna vitt till denna typ av mat, men eftersom jag befinner mig i ABC-läge (Anything But Chardonnay) efter debaclet häromveckan har jag laddat upp med lite alternativa druvsorter. Två endruvsviner från Australien står på bordet.

Glas ett: Ljusgul färg. Doften är lite blyg, men avslöjar smält smör, vax, citrus, banan och efterhand en kemisk ton som jag inte kan placera. Smaken är torr, avrundad och lite oljig (låg syra, med andra ord) med inslag av gula frukter och honungsmelon.

Baksidesetiketten på det första vinet talar om päron och lime juice ... Det hittar inte jag, men det skulle vara en mycket bättre beskrivning av doften hos glas två. Färgen är ljust gulgrön. Doften är mer öppen än glas ett, med pärongodis, blommor och gröna stjälkar. Smaken är helt torr med bra syra och en aning sprits, inslag av grape, smör och stjälkselleri och en viss beska i eftersmaken.

Glas ett är en Pinot Gris 2006 från Thorn-Clarke, som går under namnet Terra Barossa. Producenten utlovar ett vin som passar till all sorts mat, speciellt asiatisk.

Glas två var dock favoriten, på grund av klart större doft, bättre syra och mer aptitretande eftersmak. Vinet heter The Money Spider Roussanne 2007 från producenten d'Arenberg. Enligt producenten (pdf-länk) lagras en liten del av vinet på franska ekfat.

Det ska sägas att Pinot Gris-vinet klarade sig riktigt bra till maten, och klarade av styrkan hos harissan bättre än det friskare Roussanne-vinet. Men jag skulle inte köpa Pinot Gris-vinet igen. Det är lite för platt för min smak, och känns som att det skulle ha druckits för något år sedan. The Money Spider skulle jag gärna köpa igen, och jag tror dessutom att det skulle vara ett intressant lagringsobjekt.


80479 Terra Barossa Pinot Gris 2006 (117:-) =
83597 The Money Spider Roussanne 2007 (114:-) +

söndag, april 05, 2009

Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2005

Det har skrivits såväl spalt- som bloggmetrar om detta vin, som obarmhärtigt prishöjdes från 107 till 119 kronor häromdagen. Jag har inga ambitioner att någonsin bli lika elokvent som Finare Vinare, så jag nöjer mig med att hitta torkad frukt och torkade blommor, kryddor, nypon, en starkvinston och banne mig om det inte är Brandts skorpor. Om den här doften hade en färg, så vore det orange. Färgen är som ofta med Nebbiolo bedrägligt ljus. Smaken är på sin höjd medelfyllig, med relativt mycket strävhet - också detta typiskt Nebbiolo. Torkad frukt kommer igen i smaken, och eftersmaken är sötsur på ett mycket behagligt sätt.

Vi hade födelsedagsmiddag i familjen här på söndagen, och lagade till en svensk klassiker: Oxfilé Provençale. Behöver jag säga att vinet passade som handsken.

7306 Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2005 (107:-) +

Kronstam matchar vin med mat

Jens Linder lagar lamm i DN. Det låter gott och ser ännu godare ut. Låt oss se vad Kronstam föreslår att dricka till:
Budget: 2007 Viña Herminia (nr 12615, 59 kr)
Mellan: 2005 Ramón Bilbao Crianza (nr 6131, 74 kr)
Lyx: 2004 Baron de Ley Reserva (nr 2525, 103 kr)
Kronstam skriver i Sveriges största morgontidning, och riktar sig till en bred läsekrets. Sålunda föreslår han viner i olika prisklasser. Saken är biff, alla läsare blir nöjda.

Nu kan ju diskutera huruvida ett steg på 15 kronor mellan “Budget” och “Mellan” är någon skillnad att tala om. Man kan också fråga sig om 103 spänn kvalificerar ett vin för “Lyx”‑klassen. Jag är långt ifrån någon vän av vinsnobberi, men jag kan förstå att Kronstam ses över axeln av en del vinintresserade, vilket framgår av diverse blogginlägg, t.ex. som här hos mmm-vin. Min hustru drog en bra liknelse med modejournalistik. Om hon läser om mode, vill hon inte bara läsa om kläder från H&M. Hon vill även läsa om lyxigare kläder, som hon inte har råd att köpa själv.

Nåja, det finns ju vintidningar och vinbloggar för de intresserade ... men är Kronstams matchning av mat till vin ens särskilt bra? Harmoni mellan mat och dryck innebär att mat tillagad med omsorg på bra råvaror kräver samma omsorg i dryckesvalet. Det innebär inte med automatik dyr mat = dyrt vin. Men köper man svensk lammytterfilé för ett par hundringar, tillagar den enligt konstens alla regler och serverar ett “budgetvin” till har man antagligen inte kombinerat mat och dryck särskilt bra.

fredag, april 03, 2009

Wallenbergare

400 g kalvfärs
vitt bröd
4 äggulor
2 dl vispgrädde
salt & peppar

Smula brödet. Blanda ner färsen, häll på vispgrädde. Krydda med salt och peppar och rör i äggulorna.

Forma den rätt lösa smeten till 6-8 runda biffar på en våt skärbräda. Stek på medelvärme några minuter på var sida.

Servera med potatismos, skirat smör, ärter och rårörda lingon.

torsdag, april 02, 2009

Serrata Belguardo 2006

Trots att 2005:an av samma vin markerades som fynd av Allt om Mat så sent som i höstas, så är det nu röd prislapp som gäller: 99:- (129:-). Det står konstigt nog inte så på Bolagets hemsida - misstag?

Jag prövade både Serrata Belguardo 2005 och brorsan Bronzone Belguardo 2006 i höstas. Jag tyckte Serrata var bra men Bronzone bättre, så jag köpte på mig ett par stycken sådana. När det nu är rea på Serrata Belguardo tog jag risken att köpa några flaskor osett. Detta är mina intryck:

Doft: inledningsvis lite knuten, men man hittar örter, tobak, svarta vinbär och fat. Vinet öppnar upp i glaset och fruktigheten framträder mer, med inslag av röda bär (jordgubbe?).
Smak: stram, fyllig, sträv, fruktig, rostad, tobak, surkörsbär, svarta vinbär, fat. Jag anar en ton av granit i eftersmaken. Alkoholen (13,5%) är framträdande men inte störande. Vinet är inte helt i balans, men jag misstänker att det kan slipas av med ett par års lagring. Fast jag gillar den här stilen skarpt, så jag tycker att det är väldigt gott i nuläget.

Tidigare bloggare tycks inte ha varit helt övertygade. Själv är jag som sagt såld på vinet, det här är min påse. Jag har ingen aning om huruvida det kommer att komma in mer på Bolaget eller om det är utförsäljning. Jag kommer att anta det senare och försöka köpa ytterligare ett par flaskor, om jag hinner.

22955 Serrata Belguardo 2006 (99:-) ++

tisdag, mars 31, 2009

Salviakryddad fläskkotlett med gräddig löksky

Jag blev oerhört besviken då jag för ett par månader sedan köpte fläskytterfilé, helstekte denna som fläskfilé för att finna att det bara var ett nytt flådigt namn på vanlig fläskkotlett. Missförstå mig rätt: jag gillar verkligen fläskkotlett, men helstekt som vanlig filé tappade den all karaktär och smakade mest som en fadd bit kassler (vilket det ju faktiskt var).

Ett ännu konstigare namn på samma styckningsdetalj är för övrigt fläskhare, ett namn som visserligen har gamla anor men som ger alltför konstiga associationer. Nej, låt oss hålla oss till benfri fläskkotlett.

Idag har jag i alla fall lagat till fläskkotlett till en opretentös vardagsmiddag som blev rätt lyckad. Eftersom jag tycker att fläskkotlett bäst stekes i skivor behöver den förstås inte vara benfri.
fläskkotlett i skivor
salt & svartpeppar
salvia
schalottenlök
grädde
fond

Till servering:
ris
sallad

Krydda kotletterna på bägge sidor med salt, peppar och smulad salvia. Finhacka ett par schalottenlökar.

Börja stek kotletterna. Efter någon minut, lägg i löken och låt den steka med vid sidan av köttet. Vänd köttet och stek det nätt och jämnt färdigt. Ta upp köttet och gör såsen: vispa ur pannan med vatten och grädde, och gärna lite vin om du har. Krydda med svartpeppar. Låt såsen koka ihop något, smaka av och servera.
Jag använde torkad salvia, och det behövs inte mycket. Salvia är en dominerande, fyllig örtkrydda som ofta lirar bäst på egen hand, eftersom den tenderar att konkurrera ut mildare smaker.

Till maten blev det kolsyrat vatten - lite för tidigt i veckan för vin. Skulle jag ha valt vin till skulle jag nog snarare ha tänkt i riktning vitt än rött. Men det är förstås ett brett spektrum av drycker, inte bara vin, som passar till: vita torra fylliga med fatkaraktär och röda viner utan påtaglig strävhet är bara början. Vitt halvtorrt vore suveränt, liksom ale.

lördag, mars 28, 2009

Saint-Benoit Grande Garde Châteauneuf-du-Pape 2005

Vissa bloggposter och tidningsrecensioner har fått oss att införskaffa Saint-Benoit Grande Garde Châteauneuf-du-Pape 2005 från beställningssortimentet. Ikväll ska den avnjutas tillsammans med en köttbit, bearnaisesås, plättlaggsstekta rösti samt avocado coleslaw, denna gång med rödkål.

För jämförelse öppnar vi också en flaska Château de Ségure 2006 från Fitou, som är ett pålitligt sydfranskt vin i Bolagets sortiment, med en druvsammansättning av grenache och carignan, kompletterad av hela 30% Syrah. Saint-Benoit specificerar druvmixen på baksidesetiketten: 68% Grenache, 22% Syrah och 10% Mourvèdre.

Fitou-vinet har en något dov fruktighet med kryddiga inslag samt viss rökighet. Smaken är medelfyllig med svartvinbärsfrukt och viss kärvhet. Efterhand uppfattar jag ett inslag av banan (!) i doften. Vinet är inte alls dåligt, men det spelar i den robusta ligan och är inte direkt något man charmas utav.

Lyckligtvis gäller inte detsamma för Châteauneuf-vinet. Doften är hallonsaft, där inslaget av kola får en att tänka på hallonremmar. Visst finns det en aning rökighet, men intrycket domineras av ung, fräsch frukt. Smaken uppvisar fortsatt bra frukt, mjuka tanniner, bra balans och struktur. Fitou-vinet får en hel del stryk i en direkt jämförelse och uppfattas nu nästan som lite klumpigt. Slutomdömet för denna CdP för 169 kronor: ett mycket trevligt vin, där de primära aromerna står i centrum, varför det ska bli intressant att vänta ett par år med återstående flaskor.

3134 Château de Ségure 2006 (87:-) =
89100 Saint-Benoit Grande Garde Châteauneuf-du-Pape 2005 (169:-) +

fredag, mars 27, 2009

Grove Street Chardonnay 2006

Jag var ute efter något fylligt vitt till fredagsmiddagen, och bland mitt lokala bolags magra utbud hittade jag Grove Street Chardonnay 2006. Ekad chardonnay är inget jag köper speciellt ofta, men det kan vara rätt gott ibland. Det lär dock dröja igen... Ekkaraktären är så kraftig att den slår ihjäl allt annat. Vinet har dessutom en störande efterbeska, parad med viss sötma. Vilken mat är det tänkt att detta ska passa till? Till min stora förvåning har detta vin omnämns positivt i flera recensioner. Visar bara hur olika smaken kan vara.

6582 Grove Street Chardonnay 2006 (109:-) -

torsdag, mars 26, 2009

Torres Gran Coronas Cabernet Sauvignon 2005

Dags att ge Rioja en chans igen, tänkte jag. Det får dock vänta, eftersom Conde de Valdemar 2005 var korkdefekt. Så jag öppnade istället en Torres Gran Coronas, vilket var ett riktigt bra vin. Bra balans och frukt, välgjort och drickvänligt. Fast jag borde förstås ha köpt två flaskor Rioja, men jag fegade ur lite.

12697 Torres Gran Coronas Cabernet Sauvignon 2005 (92:-) =

lördag, mars 21, 2009

Laborum Malbec 2005

Efter att ha läst en recensiondi.se har jag införskaffat några flaskor Laborum Malbec 2005. Vinet har mörk, blåröd färg och inledningsvis en trevlig, fruktig men rätt knuten doft. Efterhand öppnar vinet upp och avslöjar plommon och mörka bär, rostade fat, lakritspipa och en ton av gödsel.

Vi äter entrecôte från Uruguay med aubergingratäng och vitlöksbröd. Vinets generösa fruktighet, med rostad fatkaraktär och aningen sötma som understryks av 14% alkohol går alltsammans mycket bra ihop med sötman hos auberginerna och tomatsåsen. Strävheten - som känns först då jag smakar vinet utan mat - och fylligheten gör det till ett utmärkt köttvin. Fattas bara annat för ett vin från Argentina. Återstående två flaskor får vila ett par år.

Jag har ovan länkat till Paolo Robertos recept på melanzane alla parmigiana. Mitt tillagningssätt skiljer sig inte mycket. Enligt flera källor är det nuförtiden onödigt att vattna ur auberginskivorna, så det har jag slutat med. Jag har inte heller panerat auberginskivorna, men jag ska nog testa det nästa gång. Annars är det i stort sett samma recept. Jag kan rekommendera att strö över lite ströbröd vid gratineringen.

75567 Laborum Malbec 2005 (219:-) =(+)

lördag, mars 14, 2009

Nederburg Noble Late Harvest 2007

Jag ska sitta på flyget hela dagen imorgon och avstår därför från lördagsvinet till maten. Men lite godis kan man väl unna sig? Jag impulsköper Nederburg Noble Late Harvest på halvflaska då jag passerar mitt lokala bolag. Jag hade för mig att jag hade läst någonstans om den, och inser när jag kommer hem att den faktiskt var på min att-köpa-lista.

På jakt efter dessert i affären hittar jag något som heter Djurgårds Glace. Glassen var inte särskilt märklig, men vinet uppfyllde förväntningarna med råge. Stor doft med inslag av persika, fruktcocktail, apelsinmarmelad, ädelröta, mandelmassa och honung. Vinet är sött och medelfylligt med den friska syra som gör att jag brukar tänka på syrliga apelsin- och citronkarameller som man åt när man var liten. De var formade som apelsin- och citronklyftor - finns sådana fortfarande? Det är i alla fall mer apelsin än citron i smaken. Mycket tillfredsställande, och som ofta när det gäller söta vita viner skulle man kunna sitta och bara dofta på vinet. Men det är klart att en halva delad på två slinker ner utan större problem. Både flaskstorleken och alkoholhalten (11%) är precis lagom.

”Vinner inte på lagring”? Kanske ... men jag blir nyfiken på att testa. Vinet håller definitivt för det, och 69 spänn är ju närmast ingenting i sammanhanget.

2741 Nederburg Noble Late Harvest 2007 (69:-/375 ml) +

lördag, mars 07, 2009

Mandrone di Lohsa 2003

Mandrone di Lohsa är gjort på 80% Cabernet Sauvignon, vilket man kan ana i doften, som har inslag av ceder och svart vinbär, med tydlig ekfatsinblandning. Smaken är medelfyllig och balanserad med viss alkohol och mer ekfat. Ett bra vin, som inte riktigt motiverar sin höga prislapp.

99036 Mandrone di Lohsa (299:-) =

torsdag, februari 26, 2009

Cascina Bruni Barolo Marialunga 2004

Allmänna Galleriet hade en Barolo på sin vinlista för 550:-. Med tanke på vad Barolo brukar kosta och med tanke på restaurangpåslaget tyckte jag att det inte borde vara ett dåligt val. Det var det inte heller - vi tog också in Artezin Zinfandel 2005 för nästan samma pris, vilken kostar 136:- på Bolaget. Alltså gissningsvis en 140-kronors Barolo. Det är alltid svårt att vara objektiv då man tar in vin till maten på restaurang, men Barolon hade definitivt druvkaraktär och viss elegans. I mitt tycke var Zinfandeln utklassad.

Skulle vara intressant att pröva en bra, prisvärd Nebbiolo typ Pio Cesare Nebbiolo för en jämförelse, och varför inte en riktigt bra Barolo - Fontanafreddas Barolo finns i många Systembolagsbutiker och lär ska vara rätt bra.

söndag, februari 22, 2009

Om bloggen

Idén med denna blogg är ganska anspråkslös; jag kommer att skriva om viner jag prövar, och i viss mån om mat till vin. Titeln till bloggen syftar på Systembolagets standardbedömning av hållbarheten för de viner man provar. Jag raljerar egentligen inte över att man är restriktiv, men visst finns det tillfällen då alla ett vins sensoriska egenskaper (smakcirklarna) samt druvsort och årgång alla pekar i en och samma riktning.

Mina egna erfarenheter av att lagra vin är rätt begränsade. Däremot har jag viss kunskap om och erfarenhet av att prova vin, och jag har sagt mig själv många gånger att jag borde börja stoppa undan lite flaskor. I höstas gjorde omständigheterna att jag äntligen började köpa på mig lite flaskor med avsikt att lagras. Jag förde först in dem i ett kalkylblad, men häromveckan reggade jag mig på CellarTracker och förde över min anspråkslösa vinkällare dit. Helt suverän sajt.

Jag kommer inte att hålla till mig någon speciell vintyp. Just nu är proportionen rött till vitt i min källare 2-mot-1. Andelen vitt är nog i högsta laget, med tanke på att jag inte äter fisk. Av de vita är en tredjedel söta. Jag har en viss förkärlek för fylliga, tuffa rödviner men har också insett att det inte alltid är helt idealiskt till mat, så jag kommer att försöka hitta fler medelfylliga rödvinsalternativ.

De torra vita vinerna ska med fördel vara fylliga och smakrika. Och pratar vi lagring är det inte direkt Chardonnay jag tänker på.

Vid en titt i CellarTracker kan jag konstatera att jag för närvarande mest köper vin från Frankrike, Italien och Australien i den ordningen. Jag går ofta över 100:- men sällan över 200:- per flaska. Jag har dock lovat mig själv att inte snåla på vin, så jag rör mig uppåt i pris ... Frankrike betyder ofta Sydfrankrike och Italien betyder mest Toscana - rätt givna val då man börjar köpa vin runt hundralappen med avsikt att lagra. Annars har mitt förstaval de senaste åren för röda viner för omedelbar konsumtion varit Australien.

USA-viner var ofta ganska bra köp för några år sedan, men just nu känns det skakigt. Kronstam håller med i dagens DN. Den stigande dollarkursen kommer sannolikt göra saken etter värre vid Systembolagets kommande prisjustering. Portugal kommer starkt. Även om jag många gånger har uppskattat portugisiskt vin för deras prisvärde och robusthet har det inte riktigt klickat för mig de senaste gångerna jag har testat. Som så många andra älskade jag Riojaviner en gång i tiden, och precis som många andra blev jag så less på dem (det finns förstås undantag) att jag inte ens såg åt spanskt vin på flera år. Det är säkert oförtjänt - jag borde ge Spanien en chans.

På den vita torra sidan ser landskapet rätt annorlunda ut. Pratar vi lagring finns det till att börja med gott om givna kandidater från olika regioner i Frankrike, samt från Australien. Jag kommer också att lagra tyska viner (spätlese och uppåt). Inte direkt några konstigheter med andra ord.

lördag, februari 21, 2009

Två torra rieslingar

Till en tandoorikryddad kycklinggryta med bulgursallad öppnade vi två viner av samma typ: Domæne Gobelsburg Riesling 2007 och Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007.

Båda vinerna har typisk Rieslingkaraktär med citrus, gröna äpplen, bra syra och mineralton. Båda passar bra till maten. Gobelsburg har lite mer rökighet i doften, men den Rieslingtypiska petroleumdoften finns det mer av hos Rawson's Retreat. Gobelsburg har en tydlig spritsighet; Penfoldsvinet har stramare syra och tydligare mineralton. Det österrikiska vinet är något mjukare och kanske lite mer tillgängligt, medan Penfolds känns mer välbyggt. Systembolaget lyckas med konststycket att trots att man beskriver Penfoldsvinet så här: Torr, ungdomlig, mycket frisk, kryddig smak med inslag av persika, apelsin och petroleum så påbjuder man Vinner inte på lagring. Vad ska man säga ... Båda vinerna vinner naturligtvis på ett par års lagring.

Den inbördes matchen vinns av Rawson's Retreat med tanke på prisvärdet. Det har dessutom bättre struktur för lagring och är helt klart det vin jag skulle välja att lägga undan. Jag vet precis hur Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007 kommer att utveckla sig under de närmaste åren: petroleumkaraktären i doften kommer att bli mer framträdande, syran kommer att slipas av och vinet bli mer harmoniskt.

Men det kommer jag inte att göra. Problemet är att jag inser (för vilken gång i ordningen vet jag inte) att jag egentligen inte föredrar Rieslingviner torra. Det finns en trend mot torr Riesling som jag tycker är lite trist, med tanke på vad Rieslingdruvan gör bäst. Det var visserligen ett tag sedan som jag drack en Alsace Riesling, men ... Jag hoppas mer på ett par flaskor Kloster Eberbach 2007 som ligger i garderoben.

4376 Domæne Gobelsburg Riesling 2007 (95:-) =
16406 Penfolds Rawson's Retreat Riesling 2007 (75:-) +

fredag, februari 20, 2009

Duorum 2007

Ett vin av vinmakaren Ramos, som har blivit så hyllad för Vila Santa på sistone. Vila Santa övertygar inte mig, och lika lite gör Duorum det. Välgjort ja, spännande nej. Det är sannolikt för ungt och öppnar sig något efter ett tag, men även ett ungt vin måste ge mer än så här.

Maten var i alla fall väldigt god. :) Köttet var rostbiffsfilé aka rostas, eller luffarfilé som det också kallas. (Rostas är för övrigt i allmänhet det mest prisvärda nötkött man kan köpa, enligt min ringa mening.) Till det potatis- och jordärtskockgratäng, köpt bearnaisesås (Lallerstedts) samt en sallad på vitkål, morot, fetaost och granatäpple. Duger för en fredag efter en hård vecka.

2559 Duorum 2007 (99:-) =

söndag, februari 15, 2009

Coleslaw med avocado

Jag gjorde en variant på coleslaw som blev rätt lyckad. Coleslawen är god som den är, men den krämiga avocadon gav en bra kontrast till kålen.

Hemgjord majonnäs ingår - för recept, se en kokbok. :P Majonnäsen ska vara rätt lös, blanda i vatten till rätt konsistens.
1/4 vitkålshuvud
1 morot
1 dl majonnäs
3 avocado
2 tomater
olivolja
salt & peppar

Riv vitkålen, gärna med osthyvel. Riv moroten grovt. Lägg vitkål och morot i en stor skål, ringla över majonnäsen och blanda. Ställ i kylen ett par timmar.

Före servering, tärna avocado och tomat. Lägg ovanpå coleslawen. Ringla över lite olivolja och krydda.

lördag, februari 14, 2009

Viu Manent Reserva Cabernet Franc 2005

Cabernet Franc är en lite knepig druvsort. Den har inte Cabernet Sauvignons självklara auktoritet eller Merlots lättillgänglighet. Det är sällan man ser den utsatt på etiketten. Just därför är den intressant.

Åsikterna om Viu Manent Cabernet Franc går isär: Kronstam fyndmärkte vinet i höstas, medan Allt Om Mat ger godkänt men inte mer.

Systembolaget ger ju inte omdömen, men i många fall kan man läsa mellan raderna vad provningsgruppen har tyckt. Här är man klart positiv: Stor, mycket fruktig doft med rostad fatkaraktär, inslag av katrinplommon, svarta vinbär, örter och choklad. --- Smakrikt, mycket fruktigt vin med rostad fatkaraktär, inslag av katrinplommon, svarta vinbär, örter och choklad.

Slutligen har man satt alla klockorna på 9 - det borde vara en klockren kandidat för lagring, eller? Vinner inte på lagring.

Producenten själv anger på etiketten att vinet kan lagras i upp till 6 år.

Vad tycker jag då själv? Doften - wow. Definitivt stor doft, och mycket frukt. Jag tänker snarare på drottningsylt än svarta vinbär. Den rostade tonen finns där. Smaken - betydligt fylligare och strävare än väntat, vilket för mig är enbart positivt. Jag hittar mer svarta vinbär nu. Detta är något annat än Loire-vinet Château Gratien, som jag ville tycka om men inte kunde.

Jag köpte en flaska av vinet i höstas. Tyvärr är vinet redan slut på Systembolaget, så någon lagring blir det inte denna gång.

99161 Viu Manent Reserva Cabernet Franc 2005 (89:-) ++