fredag, mars 12, 2010

Tahbilk Marsanne 2006

Fredagskvällens meny på tu man hand består av endast två komponenter: timjankryddade kycklingbröst, samt ett slags potatissallad. “Salladen” består av potatisar och jordärtskockor som skärs i småbitar, rostas i ugn och får svalna. De blandas med champinjoner som har skurits i bitar och stekts, och sedan vänds alltsammans ner i en hemgjord majonnäs med mycket olivolja i. Man kan med fördel blanda i hackade valnötter, som går bra ihop med de jordiga smakerna hos rotfrukter och svamp.



Till detta dricker vi Tahbilk Marsanne. Vinet är ett av vinvärldens stora original, och jag blir alltid lika förundrad över att ett sådant personligt och karaktärsfullt - för att inte tala om lagringsdugligt - vin inte kostar mer än vad det gör. Ikväll är det 2006:an som gäller.

Färgen är ljust gul och visar ännu inga ålderstecken. I doften kan man hitta friska citrustoner, honungsmelon och äpplen. Rostat bröd med smör dyker upp (vilket inte beror på ekfat). Och så finns den där svårbeskrivna, lite kemiska tonen som påminner om klister. Vinet är helt torrt, men fylligheten, fruktigheten och viskositeten gör att jag får en association till att dricka ett betydligt sötare vin. Frukten är gul med passionsfrukt och äppeljuice, samt grapefrukt som understöds av den friska syran och ett aningen bittert inslag. Lång eftersmak. Totalintrycket är viss stramhet, generös frukt, riktigt bra syra och jag tycker att strukturen känns ännu bättre än då vi drack 2005:an för ett år sedan.

Det har gått undan med årgångarna. Årgång 2005 ersattes av 2006 på Systembolaget för ungefär ett år sedan, men i nuläget är det årgång 2008 som står på hyllorna. Årgångstabellen på Tahbilks hemsida listar den som en riktig långliggare, så det kanske är bäst att slå till innan 2009:orna kommer...

6406 Tahbilk Marsanne 2006 (inköpt för 90:-) ++

måndag, mars 08, 2010

Moscato d'Asti

Moscato d‘Asti skiljer sig från det mousserande vinet Asti i att alkoholhalten är lägre, kolsyran är lägre, ambitionsnivån är högre och produktionen betydligt mindre. Den italienska vinlagen stipulerar minst 5,5% alkohol för Moscato d‘Asti med en potentiell alkoholhalt på 10%. Vid 5,5% avbryts alltså jäsningen och man bevarar därigenom maximalt med druvkaraktär och tillräckligt med restsocker för att vinet ska bli sött.

(Red: Uppgifterna om alkoholhalt kommer från Oxford Companion to Wine, men motsägs på flera håll, bl.a. italienska Wikipedia. Det ligger runt 5%, kan vi väl säga.)

Som vintyp kan Moscato d‘Asti vara ett alldeles förtjusande vin: aromatiskt, druvigt och samtidigt fjäderlätt, med en sötma som inte känns klibbig och en lätt mousse som inte känns påträngande. Så upplevde vi förra sommarens Prunotto, och när vi häromdagen prövade Franco Mondo Moscato d‘Asti 2008 från beställningssortimentet upplevde vi samma känsla av elegans. Det betraktas ofta som ett sommarvin, men vad kan vara mer uppiggande så här års? Vinet fungerar alldeles utmärkt på egen hand, en stund efter middagen.

Det vinet köper jag gärna igen, även om jag misstänker att den stundande sommaren börjar bli i senaste laget för en 2008 Moscato d‘Asti. I februari har det dykt upp en Moscato d‘Asti 2009 från producenten Viberti i Systembolagets ordinarie sortiment. Vi kalibrerar smaklökarna mot denna, och hoppas att det är sommarens nya favorit.

Nja, inte riktigt. Det här är lite för kladdigt och piggelinigt, och inte lika elegant som Franco Mondo. Båda vinerna har en ganska lång eftersmak i och med den kvardröjande sötman, men Viberti får en snarare att börja treva efter tandborsten. Med tvekan godkänt.

95707 Viberti Moscato d‘Asti 2009 (92:-) =
81188 Franco Mondo Moscato d‘Asti 2008 (107:-) +

PS. Det största problemet med Moscato d‘Asti är att korkarna är förbannat svåra att få upp! Champagnekork skulle inte fungera eftersom trycket är för lågt, men flaskan är ändå av lite tjockare glas med avsmalnande öppning. Så korken är bredare nertill! Min vinkyparkorkskruv brukar klara det mesta, men här är det på gränsen.

söndag, mars 07, 2010

Trapiche Finca Las Palmas Malbec Cabernet 2007

Finca Las Palmas Malbec Cabernet Sauvignon 2007 fick goda recensioner i höstas, bland annat följande pärla från Hans Artberg:
Blint 17/8: "Inbjudande frukt (Toscana?), god varm 'Sangiovese'..."
Borde sänka ett steg för att jag blev lurad. Men okej då: Malbec + Cabernet = Sangiovese!   (betyg MVG)
Jag begriper vad han menar. Cabernet står för strukturen, Malbec fyller ut kostymen. Resultatet är väldigt lyckat.

Jag tänkte att jag skulle hitta lite mer information om vinet, till exempel proportionen mellan de ingående druvsorterna. Men vinet finns inte på producentens hemsida. Efter lite ytterligare letande på importören Fondbergs hemsida, där man gör reklam för vinet, inser jag att Trapiche har bytt importör till Spendrups, och där får vi till slut facit: Druvsammansättningen är malbec 70%, cabernet sauvignon 30% och vinet har fått 18 månader på nya, franska ekfat.

Till vinet åts lammstek med ugnspotatis och vitlökssås. Det är förstås rena straffsparken, och intrycket från då vi drack vinet senast kvarstår.

6509 Trapiche Finca Las Palmas Malbec Cabernet 2007 (149:-) ++

söndag, februari 28, 2010

Nederburg Noble Late Harvest 2008/2009

Nederburg Noble Late Harvest har varit en favorit bland söta vitviner sedan vi provade 2007:an för ganska precis ett år sedan. När 2008:an kom inköptes en flaska som dracks och fick klart godkänt, men jag såg ingen anledning att bunkra upp - kvaliteten och stilen tycktes ganska oförändrad.

Nu har 2008 börjat ersättas av 2009. Färgen hos 2009:an såg misstänkt ljus ut i jämförelse med tidigare årgångar, så vi prövade en flaska för någon vecka sedan. Farhågorna besannades. 2009 har mindre utav simmig sötma, honung och syrliga citronkarameller, har mer mandelmassa och är mer åt det halvsöta hållet. Man kan misstänka mindre mogna druvor och mindre inslag av ädelröta i den här årgången.

Jag lyckades hitta ett Systembolag med ett antal 2008:or gömda bakom 2009:orna längst bak i facket. Färgskillnaden är så tydlig att den som plockade upp vinet inte borde ha missat det, men jag grävde tacksamt fram några av de sista 2008:orna. En ny 2008 testades igår, och den hade allt som förväntades. Intrycket kvarstår - Nederburg Noble Late Harvest 2009 är ett steg ner.

2741 Nederburg Noble Late Harvest 2008 (74:-/375 ml) ++
2741 Nederburg Noble Late Harvest 2009 (74:-/375 ml) =

Anjou La Clotière 2008

Det finns viner som är så kraftfulla och mäktiga att de är svåra att para med mat, och den typen av viner tycks bli allt vanligare. Det finns det ingen risk för här. Anjou rouge når vanligvis inte någon högre komplexitet utan ska vara relativt lätt, friskt, bärigt och aptitretande, och det är precis vad jag är ute efter. Vinet i fråga heter La Clotière 2008 och är gjort på områdets huvuddruva cabernet franc. Mycket ursprungstypiskt, gjort för att drickas till mat och passar också förträffligt till maten: penne-pasta med en sås på frästa smålökar, spenatblad och grädde, serverat med riven parmesan. Producenten rekommenderar en serveringstemperatur på 14 grader, så flaskan fick först en timme eller så i kylen.

Man får tycka vad man vill, men sågar man den här typen av vin kategoriskt anser jag att man inte har fattat grejen.

95776 La Clotière 2008 (75:-) +

torsdag, februari 18, 2010

Château de Chantegrive Blanc 2006

En vecka efter Château de Chantegrive 2005 dricker vi 2006:an, som också finns i beställningssortimentet. Mönstret i doft och smak är detsamma: sauvignon blanc dominerar till en början med sina gröna, friska toner. Sedan fyller sémillon i mer och mer med ett dovare spektrum av dofter och en aning rök, som inte kommer ifrån ekfat. Smaken är frisk med gröna äpplen, grapefrukt, gula frukter och lite mineral.

Bra vin, men inte lika minnesvärt som 2005:an. Jag lagrar gärna.

75509 Château de Chantegrive Blanc 2006 (138:-) +

lördag, februari 13, 2010

Barbaresco Produttori del Barbaresco 2004

Det har bloggats förr om barbarescon från kooperativet Produttori del Barbaresco i årgång 2004, men det är drygt ett år sedan. Vinet finns fortfarande listat i beställningssortimentet och döm om min förvåning när jag inte bara fick rätt vin, utan rätt årgång.

Relativt ljus färg med lite tunn kant. Direkt från uppkorkad flaska lämnar doften ingen tvekan om att det är nebbiolo i glaset. Torkad frukt, blommor, örter och nypon. Smaken är ganska slank och lite kärv med oresonliga tanniner. Gott, men lite vresigt. Vinet får en luftning och en stund i kylskåpsdörren; det är lite för varmt.

Strax före maten prövar vi igen. Doften var bra redan första gången, men mer frukt (hallon) kommer fram nu. Den stora skillnaden är i smaken: var kom all frukten ifrån? Det hjälper naturligtvis att ha en köttbit till, men nu får tanninerna sällskap av mörka bär: svartvinbär, plommon... Nu är ju inte balans det första man tänker på när det gäller nebbiolo - vinerna har gott om strävhet, kan kännas lite syrliga och tomma i mitten men man förlåter dem för deras fantastiska doft, matvänlighet och komplexitet. Tempereringen och luftningen har ändå gjort att vinet är mer balanserat än förut.

Jag är lite ute på hal is när det gäller viner över 200 kronor, men jag kan inte bedöma detta vin som annat än såväl druv- som ursprungstypiskt, gjort i traditionell still, och sammantaget gillar jag det skarpt. Det är här det börjar kännas lite futtigt att prata prisvärde, men = som betyg känns alltför snålt.

74670 Barbaresco Produttori del Barbaresco 2004 (235:-) +

Château de Chantegrive Blanc 2005

Château de Chantegrive 2005 bjuder på en mogen, komplex och intressant upplevelse. Vinet är gjort på lika delar sémillon och sauvignon blanc, och har inte lagras på ekfat. Färgen är ljust gul och skvallrar inte om vinets ålder. De båda druvsorterna bidrar båda till vinets doft, med gröna stjälkar och piggelin, citrus, gula frukter, konserverad frukt och vax. Sedan kommer mognadstonen fram i form av lovikkavantar och rök. En unken ton dyker upp i doften, håller stundtals på att ta över helt och jag är nästan beredd att hälla ut vinet. Unknaden kommer och går, men efter ett tag lugnar sig den värsta doften och försvinner undan. Pust.

Smaken är avrundad med fin tropisk frukt, mognad och tillräckligt med syror för att bära vinet hela vägen in i mål. Eftersmaken är lång och ganska komplex, med päronsaft som dröjer sig kvar. Min fru är som vanligt en bra värdemätare eftersom hon inte har så noga koll på vindistrikt, druvor eller årgångar. Hon störs inte av någon unken ton, utan ger sitt oreserverade gillande.

Jag har för mig att detta vin har varit en trotjänare på bolaget en gång i tiden (1985 fanns det och kostade 66 kronor), men nu är det förpassat till beställningssortimentet med regionala begränsningar. Flera av de ordinarie vita bordeauxerna är 100% sauvignon blanc, men jag vill gärna ha en del sémillon i min bordeaux och gärna lite mognad, så jag är nöjd med detta köp. Vinet ska förstås inte lagras mer och tilltalar säkert inte alla och envar, men har man nu en gång fått smak för den här typen av mogna, torra vitviner tycker man nog om denna vita Bordeaux. Ett vin i ordinarie sortimentet är Château la Bourdillots Tentation, vars 2006 jag tyckte mycket bra om. Nu är årgången 2007 och det är just nu inte lika spännande, men där är det nog återigen lagring som ska till.

71034 Château de Chantegrive Blanc 2005 (128:-) +

lördag, februari 06, 2010

Crozes-Hermitage Domaine des Entrefaux 2007

Hm, jag får lite underliga associationer av den här etiketten...
Hur smakar det då? Precis som det ska. Ungt, fruktigt, syrahkryddigt med bildäck i lagom dos. Balanserat och välgjort. Men naturligtvis påverkas förväntningarna av priset, och Domaines des Entrefaux får godkänt, inte mer. Trots kaninerna. Bra vin men kanske inget jag köper igen. Har ni några flaskor så lagra gärna för att få fram mer komplexitet.

2223 Crozes-Hermitage Domaine des Entrefaux 2007 (179:-) =(+)

onsdag, februari 03, 2010

Chinon Domaine de la Chapelle Les Gravinières 2008

Att hitta fylliga, massivt fruktiga, smakrika rödviner är inget större problem idag. Jag älskar sådana viner, men det är som att äta chokladtårta hela tiden - till sist längtar man efter rabarberpaj.

Systembolagets senaste släpp har något slags vårtema mitt i snökaoset, med bland annat ett antal pinot noir-viner från nya världen. Mitt senaste smakprov i den riktningen hette Kings Ridge och var ett rejält magplask för 149:-, så jag känner inte för pinot noir just nu. Det här cabernet franc-vinet såg mer intressant ut.

Chinon Domaine de la Chapelle Les Gravinières 2008 är som väntat blårött i färgen, men mörkare än väntat i utseendet. Doften är trevligt bärig med hallonton och lite kryddig ton. Smaken är svalt fruktig, medelfyllig, lite syrlig och inte speciellt sträv. Här kan man prata om angenäm kärvhet - eftersmaken får snålvattnet att rinna till. Mycket matvänligt. Vinet ligger helt klart i den lättare viktklassen, men jag tycker det här är rätt bra i sin stil.

95793 Chinon Domaine de la Chapelle Les Gravinières 2008 (105:-) +

lördag, januari 30, 2010

Det är med vin som med annan kultur

När det gäller saker som vin, mat, böcker, tidningar, film, musik, konst och dylikt är vi i de flesta fall enbart konsumenter. Vi dricker vin, äter, ser på film, läser, lyssnar på musik eller betraktar en tavla utan närmare reflektion. Vi vet ungefär om vi tycker att något är bra eller dåligt (I don't know much about art, but I know what I like) utan att närmare fundera över saken eller utveckla vår smak. Vi vet nämligen att det oftast krävs en ansträngning för att lära sig uppskatta okända viner, ny mat, svåra böcker, ovana filmgenrer, musik, konst och så vidare. (Det blir omständligt att räkna upp alla dessa företeelser varje gång så låt oss ge dem ett samlingsnamn, till exempel kultur.)

Och förutom att vi avkrävs ett visst engagemang, betalar vi ett pris för att gå från att bara vara konsument av kultur till att vara intresserad. Det är nämligen nästan garanterat att man kommer att bli besviken då och då.

Resonemanget håller för de flesta former av kultur, men låt oss ta vin som exempel (det här är ju en vinblogg). Så länge vi bara är vinkonsumenter dricker vi för att det är socialt, för att bli berusade och för att det smakar bra till maten eller på verandan. Vi gillar vin, men vi är inte direkt intresserade av det. Några viner är goda, andra mindre goda och om de flesta har vi ingen aning. Vi håller oss helst till de goda vinerna. Vi ser att det skrivs om vin i tidningarna men tycker att vinspråket är lite fjantigt och snobbigt.

Det är dock med vin som med annan kultur: det finns en risk att vi förr eller senare råkar ut för en upplevelse som får oss intresserade. (Kultur handlar om upplevelser.) Vissa av oss är mer mottagliga än andra. Ofta är det en intresserad person som hjälper oss på traven, om det så bara är i form av en tidningsartikel eller ett blogginlägg. Det är ganska få av oss som ger oss in på helt okänd mark spontant.

Nå, vi har nu druckit en flaska vin som var en upplevelse, inte bara berusning, och har tagit ett litet steg mot att bli intresserade. Några av oss försöker nu få tag på exakt samma vin: samma märke, samma årgång. Några av oss bestämmer sig för att pröva ett dittills okänt men liknande vin som det förra. Oavsett vilket är risken att vi blir besvikna. Även den som fick tag på samma vin som sist märker ofta att upplevelsen inte var riktigt lika stark som första gången. Några av oss ger nu upp och går tillbaks till känd mark. Andra bestämmer sig för att fortsätta utveckla sitt intresse. Och gör vi det vet vi att vi kommer att bli besvikna. Vi måste pröva nya viner för att hitta nya upplevelser, och vi börjar ställa högre krav. Vill vi bara dricka “goda viner” är vi tillbaka i konsumentstadiet igen.

Det finns ingen som prövar ny mark oavbrutet. Det är alldeles för ansträngande. Ofta kommer vi till en platå, stannar där och övergår till konsumentstadiet igen ett tag. Men har vi blivit bitna ser vi fram emot att utforska nya vintyper i framtiden.

Om man har uppnått intressestadiet - eller stadierna, det finns många nivåer - är det lätt hänt att se ned på nivåerna under. Man suckar över “elegant boxvin” eller “månadens fyndviner”. Eller som i fallet musik: “lugn, välkänd klassisk musik av de stora tonsättarna” vilket betyder samma stycken som vi redan har hört hundratals gånger. Fast egentligen är konsumentstadiet på intet sätt mindervärdigt eller sämre än intressestadiet. Själv är till exempel rätt så ointresserad av konst. Visst händer det att jag går på museum, visst hänger det några tavlor på väggarna men jag har svårt att förstå Claes Mosers upphetsning i Antikrundan över en tavla naivistisk konst. Man kan inte vara intresserad av allting. Och till skillnad från Claes Moser blir jag sällan besviken över vilka tavlor som hänger på väggen.

Frankofilen utropade häromdagen Vin ÄR kultur! med anledning av en utmärkt artikel om Bourgogne i SvD och jag kan som synes bara instämma. Det här inlägget kom sig av att jag började reflektera över varför jag inte hade druckit fler goda viner under jul- och nyårshelgen. :)

Penfolds Bin 28 Kalimna Shiraz 2005

Ofta tycker jag att öppnandet av en flaska vin är lite spännande - ska vinet leverera? Vad blir första intrycket? Vad är det för personlighet vi har i glaset? Kommer jag att få upp korken utan att den går sönder? Men det spänningsmomentet uteblir idag. Jag vet att vinet kommer att vara bra. Dessutom är det skruvkapsyl.

Jag blir sällan besviken på ett vin från Penfolds. Visst kan det kännas som jag dricker ett varumärke, snarare än ett vin med stark personlighet. Det kanske har att göra med hur man presenterar sina viner, med namn som “Bin 2” + druvsort och rätt anspråkslösa etiketter. Vinerna kan kännas lite strömlinjeformade. Det är dessutom i allmänhet inga vingårdsviner man gör - man tar viner från vitt skilda distrikt i Australien, blandar och sätter sin etikett på. Till och med nestorn bland australiska viner, Penfolds Grange, är ett blandvin gjort på liknande sätt.

Vi dricker en Penfolds Bin 28 Kalimna Shiraz (som också är en multi-district blend) till oxfilé med madeirasås samt potatis- och jordärtskocksgratäng. Det är bredsida i mål intill vänstra stolpen, inte så mycket att snacka om helt enkelt. På plussidan alltså: vinet smakar precis som det ska. Mycket välgjort och balanserat, packat med frukt utan att vara syltigt och med en fräsch ton som jag förknippar med eukalyptus. Det här är en annan stil av shiraz/syrah än den från norra Rhône. Producenten använder ordet robust i sina Tasting notes (pdf) om vinet. Det är nog inte ett ord jag skulle använda - det är mer troligt att jag skulle ge det epitetet till en Crozes-Hermitage.

Väl godkänt betyg förstås, men vad blir det? Dubbelplus, med viss tvekan. Liten avsaknad av wow-faktor, fast det kan ju bero på att jag har druckit vinet förut. Tål lagring - många år enligt producenten - men gjort för att drickas.

16320 Penfolds Bin 28 Kalimna Shiraz 2005 (159:-) ++

fredag, januari 22, 2010

Gewurztraminer Réserve Hennÿ 2008

Glöm inte bort detta vin bara för att det alltid har funnits på Bolaget och känns ungefär lika modernt som Rock-Ragge. Blommigheten och kryddigheten finns där precis som den ska, och 2008:an visar sig dessutom ha en riktigt fin syra, vilket är ett extra plus då det gäller gewurztraminer. Fantastiskt bra till smakrika förrätter, mycket bra på egen hand.

2176 Gewurztraminer Réserve Hennÿ 2008 (115:-) +